Jag förstår faktiskt inte hur det kan kännas så här mycket, samtidigt som jag inte känner det alls. Det känns som
en borttappad knapp på en vinterrock
ett nedbrunnet ödehus som man passerar varje dag på väg till skolan
att inte kunna hitta Dom kan inte höra musiken på Spotify
telefonnummer som inte längre är i bruk
och som att alla mina minnen försvann på en gång, de brukar göra det, jag minns aldrig nånting av det fina efteråt.
 
Jag tänker på vem jag önskar att jag vore, och inser att "vem som helst utom jag" är rätt svar. Men så har det varit i så många år 
och idag är jag inte ens lite närmare att veta vem jag är än vad jag var för tio år sedan.
 
men life is good no matter what
 

Kommentera

Publiceras ej