HÄÄÄJ bloggy!!!
 
Jag är så himla glad för närvarande! Detta baseras på tre grejer:
1. Har sovit ut idag
2. Imorgon åker jag till Skåne vilket innebär att jag snart kommer få umgås med några av de viktigaste människorna i mitt liv
3. JAG HAR BÖRJAT PÅ ETT NYTT SKRIVPROJEKT! För en gångs skull vet jag exakt vad jag vill uppnå med den här berättelsen! Den kommer att handla om bl.a. att bli medberoende i psykisk ohälsa, uppbrott, exkompisar, social fobi, att få nya vänner, kärlek, självdestruktivitet vs self-care, instagramflöden och mitt absoluta favorittema: att vara besatt av nån. Har hittills inte kommit superlångt men SNART SÅ :)))
 
Längtar ihjäl mig efter mina kompisar, mest efter Yrsa och Beppe, vilket gör att jag åker tåg trots att jag verkligen misstror allt vad järnvägar heter under den här årstiden. När jag säger att jag ÅKER i morgon vill jag understryka att jag menar just "åker", inte att jag kommer fram. Det tror jag inte vi ska räkna med.
 
Vsg här är en bild på mig från Haag:
 
Haag var vackert, soligt, välkomnande och märkligt. Allt var så lugnt på något sätt, fyra dagar som kändes som tre veckor, för så blir det när man försöker fylla dagarna med allt som får en att känna livet i sig. Och livet kände jag minsann.
 
Jag har tröttnat på min favoritläsk, äntligen, jag har väntat i flera år. Vill återfödas som om jag vore... jag vet inte, fågel Fenix kanske, jag vill bara renas. Vill vara fri från allt som tynger mig. Ofta önskar jag att jag vore bättre på att meditera, yoga, köpa kristaller, rena luften med salvia. Det vore så skönt om jag kunde lura mig själv att må bra på andra sätt än genom flykt.
 
Någon dag kommer en halv miljon bilder hamna här. Bara så ni vet.
Ibland är det snudd på omöjligt att avgöra ifall jag är ledsen eller likgiltig: det går inte att avgöra när sorgen beter sig som tomheten brukar göra, och när tomheten beter sig som om den vore sorg. Jag vet inte vad jag är ledsen över och framför allt vet jag att jag inte har någonting att vara ledsen över egentligen.
Men egentligen gills inte när jag tänker på att du frågade mig hur du kunde göra saker bättre för mig och jag gav dig ett uppriktigt svar, för du kan inte ha lyssnat och det är väl det som gör ondast egentligen, att jag trodde att du lyssnade men att du inte brydde dig alls. Just nu känns det inte som att någon borde lyssna på mig, det känns som att ingen borde bry sig om vad jag säger, jag känner mig osynligare än någonsin trots att jag vet att det inte stämmer. Du får mig att tänka så mycket elaka tankar om mig själv, den sortens tankar som egentligen går emot allt mitt förnuft och som jag gått i terapi i fem år för att lära mig att hantera. Å andra sidan hade vem som helst kunnat få mig att känna så här, så tro inte att du är unik.
 
I övermorgon ska Lullu och jag åka till Haag och bara ha det mysigt. Jag har kanske lite för stor tilltro till att den här resan ska lösa alla mina problem, men det är ju sådan jag är. Ironiskt nog har jag inte börjat packa än. Hade tänkt vara snygg på den här resan men jag har insett att jag inte vet hur människor klär sig i Haag.
Jag är alltid så rädd för vad andra ska tycka, det är lika bra att jag är ensam för då får jag iallafall definiera mig själv. Ensam är stark.
 
(Jag önskar att någon skulle säga att jag kan ringa när jag vill men det finns nog ingen jag skulle våga kontakta ändå, jag skäms varje gång.)
 
 
Och förlåt att jag är så ledsen jämt. Det är bara en fråga om dålig timing, jag lovar, snart är jag lycklig igen.