Ångest, ångest, ångest. I natt för du mig in i en Skypekonversation med min barndomsbästis. Hon och jag öppnar oss för varandra - jag vet inte vem som börjar vart men sådant spelar ingen roll när det gäller oss, vi är sammanflätande måendemässigt, vi hör ihop. Vi berättar om allt som gnager, identitetskriserna, ångesten, att våga lita på någon och att regrediera när en tror att någon övergivit en. Vi pratar om allt som var vi och allt som borde vara vi fortfarande, allt det där som bleknat lite med tiden men som fortfarande finns.
När jag säger till henne att det ska ordna sig för oss så tror jag på det själv.
Vill bara säga tack till varenda liten människa som funnits där för mig de senaste månaderna, genom ännu en ~*jobbig period*~.
Till de som hört av sig till mig mycket mer än vad jag har hört av mig till dem.
Till de som stannat uppe efter att de egentligen velat sova, för att trösta mig.
Till de som övertalat mig till att ses, trots att jag inte riktigt orkade.
Till de som oroat sig, brytt sig, skrivit till mig och sänt en massa pepp.
Till de som kramat mig när jag gråtit.
Till de som fått hantera vredesutbrott och arga rants.
Till de som inte fnissat åt mig när jag fått känsloutbrott out of the blue.
Till de som visat, gång på gång, att de är mina vänner.
Tack.
 
Nu är det inte december, januari eller februari längre. Nu är det en annan månad. En månad då jag får energi igen.
 
(OCH ska ta tag i bloggyn igen! Lovar, pepp pepp!)