Min favoritginger fyller nitton höstar idag. Du är bäst och jag tänker aldrig dumpa dig - det gröna i heroin, tedissaren på estet och den enda Grip jag behöver för att vakta mitt ömtåliga sköldpaddeskal.
 
Vi började i samma klass för drygt tre år sedan, och har varit vänner ever since, men det var för nästan exakt ett år sedan som vi verkligen började bli tighta. Sedan dess har vi gått igenom en massa saker tillsammans, mycket jobbigt men ännu mer roligheter. Du har alltid ställt upp på mig, alltid stöttat mig och hjälpt mig igenom en massa saker. Någon dag hoppas jag att jag kan bli en lika fantastisk vän tillbaka!
Tills dess får det räcka med att du har en födelsedagspresent som väntar, och att jag ALDRIG tänker låta dig bli lika bitter som Gripen. Plus att om jag någonsin bekantar mig med Norman Reedus så lovar jag att introducera er för varandra.
OCH så tänkte jag att du kunde få se alla bilder jag har av dig i min dator!!! Eftersom våra MINNEN <3 är ovärderliga för mig så känns det bra att dela dem med dig, dagen till ära.
 
 
Vi som Gripen och Sköldpaddan - dreamteam deluxe

 
När vi vände ryggen åt Jimmie i ett stekhett Falköping (du är iofs fotograf men misstänker att du kommer minnas ändå)
 
 
Julavslutningen då ingen ville krama oss <33333
 
 
Dagen då vi lekte familj med Calles hund...
 
 
... men Leo ville mest gosa.
 
 
Dagen A. Som i Aurora.
 
 
När vi var typ sexton och hade ett internskämt som var "forever a cow" eftersom vi under en bussresa såg en ensam kossa som gick långt ifrån de andra kossorna. Vår humor var raffinerad.
 
 
Dagen då du blev ett ACDD-fan...
 
 
... och när du äntligen fick träffa dem på riktigt.
 
 
Londonresan i maj med ES11, då Bibbsy och du var drop dead gorgeous och jag mest kisade.
 
 
Och en av de senaste bilderna på oss, från typ en vecka sedan då vi hade superkul i Catwang-appen inne på Commerce och tog så många selfies att folk skrattade åt oss.
Här kommer dina soundtracks också, så du slipper glömma dem!
 
 
 
 
Misstänker att detta kan vara det bildrikaste och mest interna blogginlägg jag någonsin skrivit, men det är okej. Skippade Sana-sananina-låten för att du äntligen skulle få komma undan från den.
Älskar dig, Säni Insaney!
Jag är nog den i min vänkrets som tar absolut mest initiativ. Anordnar födelsedagsfikor, klassåterträffar och "vi har inte setts på flera veckor"-häng som om det inte fanns någon morgondag. Självklart har jag väldigt kul när jag gör det, eftersom jag älskar att träffa människor, och det brukar alltid vara uppskattat när jag arrar något mysigt. Samtidigt känner jag mig som världens tjatigaste och minst softa person när jag liksom jagar folk för att få besked om när de kan ses, när de vill ses och vad de kan tänka sig att göra.
 
Plus att jag inser, mer och mer, att nästan ingen av mina vänner tar egna initiativ till att fixa träffar med mig.
Jag lägger ner sjukt mycket tid på att styra upp saker, se till så att alla känner sig välkomna, påminna utan att tjata och får liksom typ INGET gensvar. Folk löser inte sätt för oss att umgås utan att jag tjatar. Vilket periodvis får mig att känna lite så här:
 
För att känna sig både tjatig, ouppskattad och klängig är liksom ingen idealisk känsla. Ibland blir det jobbigt på nivån att jag hamnar i något vi kan kalla ovälkommenkänsloprocess.
Stadie ett i ovälkommenprocessen: Självömkan. Jag låser in mig på mitt rum och skriksjunger med i halvsorgliga låtar. "It's not me you're dreaming of" känns där och då som de allra sannaste ord som någonsin yttrats, och jag känner mig precis så där ouppskattad som någon över huvud taget kan vara.
Stadie två i min ovälkommenkänsloprocess är vrede. Vilka fan tror de att de är, mina så kallade vänner? Som att jag är en slit-och-slängvara för dem, eller någon slags ungdomsgård som de kan gå till lite när de vill? "YOU NEVER LOVED ME, YOU WANTED TO OWN ME, YOUR TIME WILL COME, MY FRIEND" skriker jag hotfullt samtidigt som jag raderar samtliga kontakter på mobilen.
Stadie tre är självrannsakan. Vems fel är detta egentligen? Är det egentligen jag som borde ha gjort något annorlunda? Borde jag ha varit mindre tillmötesgående och låtit min vän ta mer initiativ från början? Eller borde jag kanske ha lägre krav? "Is it too much to ask for something more?" ekar i mitt huvud och jag känner för att vända upp och ner på mitt liv och byta personlighet helt.
Stadie fyra hinner aldrig komma, för precis då hör alltid någon av sig och vill ses/prata i telefon/skriva om viktiga saker (!!!) och hela ovälkommenprocessen kommer av sig abrupt. Lite skäms jag över mina tidigare extrema utbrott, men framför allt är jag nöjd och otroligt lättad över att vissa människor fortfarande kommer ihåg min existens. Allt känns mest "forever together" och som att vi är med i slutscenen på Fucking Åmål.
 
Och så förblir det tills nästa gång jag inser att ingen tar initiativ till att ses.
Jag satt och scrollade igenom DN när jag hittade en text av Hanna Fahl. Jag började läsa den och insåg direkt att shit, det här handlar ju om mig. Om mig och om många andra av mina vänner.
Det där med att behöva vara en så kallad "skön tjej".
Att känna sig tvungen att BJUDA på fula bilder på sig själv på Snapchat. Att låta människor driva om alla ens brister och fel, för att slippa konfrontationen. Att ta mycket plats, men inte våga framföra sina egna åsikter så mycket som en marknadsför "rätt" åsikter.
Exempel på lägen när jag varit en "skön tjej":
- När min dåvarande bästa vän slutade prata med mig eftersom jag drog ner hen, för att komma tillbaka till mig när hen mådde dåligt. Jag höll god min. :)
- När min dåvarande pojkvän visade sig ha varit otrogen mot mig med minst två tjejer. Jag höll god min. :))
- När min gamla lärare föreslog att jag skulle byta klass, eftersom jag "förstörde stämningen". Jag höll god min. :)))
- När min klasskamrat i nian drog skämt om mig inför hela klassen. Jag höll god min. :))))
- När min före detta bästis outade för flera personer vem jag var intresserad av, och de gemensamt skrattade åt det. Jag höll god min (och bidrog till skämtandet). :)))))
- När killen jag träffade ville ha min kompis nummer, eftersom han tyckte att hon var så snygg. Jag höll god min. :))))))
- När en av de människor jag brydde mig mest om raljerade över min psykiska ohälsa. Jag höll god min. :)))))))
- När den person som stod mig närmast dissade mig från en dag till en annan, genom att bara sluta låtsas om min existens. Jag höll god min. :))))))))
- När killen jag var kär i blev ihop med en annan en dag efter att han sagt att han var kär i mig. Jag höll god min. :)))))))))
 
Just killen jag nämnde i sista punkten sa att hans första intryck av mig var att jag verkade vara en så "skön tjej". En roll jag är fantastisk på att spela. Tio års träning, många killkompisar och en extrem självkritik har hjälpt mig att utveckla karaktären till max.
Så nu tänkte jag göra en liten checklista för de av er som vill lära er att bli lika sköna tjejer som jag är!
 
MINA BÄSTA TIPS FÖR BLIVANDE "SKÖNA TJEJER"
☑ Lyssna gärna på många olika sorters musik, men var noggrann med vilket band du presenterar som ditt favoritband. Tips: Pink Floyd (för ingen kan hata någon som älskar Pink Floyd).
☑ Var extremt självdistanserad. Ta gärna upp dina egna brister och mindre sköna sidor, för då slipper du att någon annan gör det.
☑ Låtsas dricka öl. Det är okej att dricka långsamt eller att hälla ut det i smyg, men erkänn aldrig att du inte tycker om det.
☑ Älska mat. Ät obekymrat. Dra gärna små skämt om hur mycket du älskar mat också. OBS fungerar bara för normsmala!
☑ Mår du psykiskt dåligt? Nämn det aldrig för någon, knappt ens för din kurator eller läkaren som menar att du ligger extremt högt på depressionsskalan. Om du börjar gråta, skämta bort det.
☑ Var aldrig till besvär för någon. Kritisera ingen, ifrågasätt ingen, nicka och le. Måste du ifrågasätta, gör det med hjälp av god ton.
☑ Ta aldrig någonsin för givet att du förtjänar den kärlek du får. Tänk att du måste göra dig förtjänt av den genom att medföra PMA och kakor överallt. Om du är ledsen - spela dubbelt så glad som vanligt!
☑ Skriv aldrig först på Facebook. Om personen inte svarar kommer du känna dig OSKÖN.
 
(bra, makalöst skön omslagsbild som tyder på ett avslappnat förhållande till mat och samtidigt antyder att jag inte bryr mig om vad snubbar tycker)
 
Jag hade gärna fortsatt skriva, men tyvärr gråter jag för mycket. Jag är nämligen livrädd för att mina vänner ska inse att jag inte är så skön som de tror, att jag har känslor lika mycket som de har och att jag faktiskt tar åt mig av allt det där som jag låtsas är okej.
Mvh, en inte-så-skön tjej.