Och kanske, kanske kan jag släppa att min tonårstid inte blev som jag hoppats. Att en tonårstid med psykisk ohälsa inte är som i böcker, inte som på film - att jag aldrig blev en riktig tonåring utan mest var en rädd liten flicka.
 
"För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv
För allt du skäms över
För allt du är stolt över
För allt du vill dölja
För allt du vill visa upp
För allt som inte blev som det skulle
För allt du är
För allt du ville vara

Förlåt dig själv"
 
 
Nu var det minsann ett tag sedan! Har haft fullt upp med andra saker. Men frukta inte! Ni ska få se vad som hänt i mitt liv via cambilder.
 
Tog på mig en sportbh. Kände mig genast väldigt stark, fysiskt aktiv och som att jag snart skulle delta i OS. Det närmaste jag kom träning den dagen var att gå till ICA och köpa Guldnougat.
 
Försökte ha PMA när livet var jobbigt. Det gick väl... så där.
 
Om en vill vara snäll, alltså.
 
Mitt hår var "crustigt och jävligt", vilket innebär att det var snudd på omöjligt att reda ut. Det var fint, dock.
 
Har kommit på vad Makthaverskans låt Josef handlar om! Cigg! Lovar!
 
Min lillebror fick ett tiopack Cola i födelsedagspresent. Jag har druckit upp 50 % av dem. Här med en sad uppsyn.
 
Har pratat i telefon fler timmar i januari än sammanlagt under 2014, känns det som. Oftast mitt i natten. Mysigt.
 
Jag var bortrest, slog mig i halkan och fick ett präktigt blåmärke. Naiiz.
 
Igår låtsades jag att jag tagit studenten nyligen. Tog således en massa selfies i studentmössan. Funderade på att sända ut dem som tackkort.
 
Sedan hamnade jag hemma hos Neo, omringad av hennes gosedjur. Drack vin som smakade aceton och tittade på konstiga youtubevideos, allt kändes som 2008 igen.
 
Hoppas ni har det bäst! (Och glöm inte att jag fyller år imorgon!)
(And if you don’t know that by now, then you don’t know me that well)
 
Igår var en bra dag.
Natten har varit hemsk och jag tror att den kommer att fortsätta vara det tills jag stupar.
En fördel med att gråta är att en blir trött av det, så förhoppningsvis somnar jag medan jag försöker välja vilken Netflixfilm jag vill se. Eller snarare, vilken som inte verkar så usel att jag byter efter fem minuter.
 
Jag är lite orolig över att mitt språk ska vara helt osammanhängande för tillfället, jag är för trött för det här, och alldeles för ledsen.
Men.
Det viktigaste.
Ibland blir jag ledsen. Det är inte världens undergång, det kommer inte skada mig. Ledsamhet är bara en känsla, den kan inte göra mig illa och den kommer att gå över.
Det är okej. Jag får vara superledsen ibland.
 
Lämnar en låt till er, och kommer kanske ta bort inlägget imorgon. Jag tycker inte om att ha publicerat saker i affekt, det klär mig inte - mitt språk försvinner, min humor försvinner och det blir framgooglingsbart. Vill helst inte att mina framtida arbetsgivare ska se mig nämna "Netflixfilm" och "superledsen" i samma blogginlägg - en vill ju inte framstå som lika tragisk som en är.
 
Natti.