Jag har gråtit tre dagar i rad nu.
Först började jag gråta när jag läste om Greta, en femtonåring som gett upp hoppet om politikernas syn på klimatfrågan och som därför börjat skolstrejka utanför riksdagen. För om de vuxna inte tar hennes framtid på allvar så gör inte hon heller det. Jag grät för att jag blev inspirerad, stolt och samtidigt fullständigt livrädd, grät för att en femtonåring egentligen inte ska behöva oroa sig över planetens undergång.
Sedan grät jag ännu mer när jag googlade upp henne, läste tidningsartiklarna om hennes diagnos, där hennes mamma Malena Ernman beskriver att elvaåriga Greta haft det mycket jobbigare än man borde behöva ha det som elvaåring. Jag grät för att jag förstod, för att jag minns exakt hur det var att vara elva och att känna sig vilsen i livet. Och jag grät för att Greta inte lät det jobbiga segra.
 
Jag grät dagen efter när jag såg att Greta fått sällskap i sin skolstrejk. Jag grät av glädje när jag såg bilder av Greta på Jonas Sjöstedts, Jens Holms och Stefan Sundströms twitterkonton. Jag grät av skuldkänslor när jag tog en cigg. Allra mest grät jag när jag såg högertwitter skriva elaka saker om Greta. Jag grät över att folk blev så himla arga över att hon missar tre skolveckor när hon ändå understimuleras i skolbänken. Jag grät över att det är hemskt att vara särbegåvad ifall det inte förvaltas rätt, jag grät över att tjejer med aspergers sällan får rätt stöd, jag grät över att jorden är på väg mot en katastrof och att det inte finns någonting jag som individ kan göra.
 
Idag grät jag vid tanken på att det finns människor jag känner, människor jag älskar, som inte tänker rösta på någonting. För att inget parti håller med dem till hundra procent. Kanske är det dagens identitetspolitiska klimat som speglar av sig, jag vet inte, men jag vill påpeka två saker för er:
Ett: Det kommer aldrig finnas något parti som man håller med till hundra procent. Ifall man inte startar ett själv, alltså, men det är jobbigt att göra en budget och dessutom hinner du inte nu.
Två: Det finns människor i vår riksdag som inte tror på klimathotet. De kommer alltså inte göra ett skit för att rädda det som räddas kan av Tellus. De tror kanske att marknaden reglerar sig själv, inte vet jag, eller så fullkomligt HATAR de sina barn och barnbarn. Det är de enda anledningar jag kan förstå.
 
Så snälla, älskade medmänniskor, jag ber er sällan om jättemycket och jag VET att alla får rösta på vad de vill, men om ni står och väger: rösta för Greta.
Vi vet ju att hon har rätt.
Ibland är det snudd på omöjligt att avgöra ifall jag är ledsen eller likgiltig: det går inte att avgöra när sorgen beter sig som tomheten brukar göra, och när tomheten beter sig som om den vore sorg. Jag vet inte vad jag är ledsen över och framför allt vet jag att jag inte har någonting att vara ledsen över egentligen.
Men egentligen gills inte när jag tänker på att du frågade mig hur du kunde göra saker bättre för mig och jag gav dig ett uppriktigt svar, för du kan inte ha lyssnat och det är väl det som gör ondast egentligen, att jag trodde att du lyssnade men att du inte brydde dig alls. Just nu känns det inte som att någon borde lyssna på mig, det känns som att ingen borde bry sig om vad jag säger, jag känner mig osynligare än någonsin trots att jag vet att det inte stämmer. Du får mig att tänka så mycket elaka tankar om mig själv, den sortens tankar som egentligen går emot allt mitt förnuft och som jag gått i terapi i fem år för att lära mig att hantera. Å andra sidan hade vem som helst kunnat få mig att känna så här, så tro inte att du är unik.
 
I övermorgon ska Lullu och jag åka till Haag och bara ha det mysigt. Jag har kanske lite för stor tilltro till att den här resan ska lösa alla mina problem, men det är ju sådan jag är. Ironiskt nog har jag inte börjat packa än. Hade tänkt vara snygg på den här resan men jag har insett att jag inte vet hur människor klär sig i Haag.
Jag är alltid så rädd för vad andra ska tycka, det är lika bra att jag är ensam för då får jag iallafall definiera mig själv. Ensam är stark.
 
(Jag önskar att någon skulle säga att jag kan ringa när jag vill men det finns nog ingen jag skulle våga kontakta ändå, jag skäms varje gång.)
 
 
Och förlåt att jag är så ledsen jämt. Det är bara en fråga om dålig timing, jag lovar, snart är jag lycklig igen.
Det är konstigt, det där med kroppar. Vi går runt med dem hela våra liv, det går inte att byta ut dem, men ändå är det förbryllande få som känner sig som ett med sitt yttre, få som inte på något sätt försöker förändra det de fötts in i. Oavsett hur fel kroppen känns så kan jag inte fly ur den. Kanske är det därför som det är så vanligt att hata sin kropp?
 
Min kropp: ja. Den är. Hur den ser ut spelar egentligen ingen roll, jag tror inte att jag hade tänkt annorlunda ifall jag sett annorlunda ut, men för transparensens skull: den är kort. Den är knubbig. Den är knottrig och blek och oproportionerlig. Framför allt: det var många år sedan den kändes som min, ifall den någonsin gjorde det.
 
Jag har aldrig varit vän med min kropp. Den har alltid varit för otymplig och långsam, min grovmotoriska klumpighet har rimmat illa med min rappa personlighet. I fjärde klass minns jag att jag kände mig för lång och för kantig, i nionde klass kände jag mig för kort och för kurvig. Aldrig var jag i fas med någon annans utveckling. Hår under armarna, mellan benen, till och med fjun på smalbenen. Alltid först. Först med att börja växa, först med att sluta växa, först med bröst, först med mens. Som att jag inte redan kände mig som en alien när ingen någonsin orkade lyssna på det jag pratade om.
Kanske var det därför som jag fastnade för att självskada som tolvåring -- min kropp var en del av det jag skämdes över, en del av det som fick mig att känna att andra människor inte tyckte om mig.
 
Så här halva livet senare så har jag övergivit varje tanke på att min kropp bidrar till den ensamhet jag stundtals känner. Dels för att alla känner sig ensamma mellan varven, dels för att min kropp är så himla normal. Jag är inte ensam om kraftiga lår eller utstående öron eller stora bröst eller pappersblek hud eller keratosis pilaris, ens i min bekantskapskrets. Jag har den normigaste normkropp man kan tänka sig, och JAG tycker att min kropp är dålig, trots att samhället säger till mig att jag är helt okej (även om jag vore att föredra med större rumpa och rakare näsa, men det är petitesser i sammanhanget). Jag går på släktkalas och är rädd att någon ska notera att jag gått upp två kilo, jag lär känna nya vänner och oroar mig för att de ska tycka att jag är för ful för att få umgås med dem, jag går till ICA i smutsigt hår och skäms inför den obrydda kassörskan.
 
Så klart finns det tusen saker man kan göra åt sitt utseendebaserade självhat. Jag kan operera om mig, jag kan lära mig allt om countoring, jag kan göra bröstförminskning, jag kan träna, jag kan kämpa för att bli thicc, jag kan kämpa för att bli smal, jag kan lägga tusen miljarder kronor och timmar på hudvård, jag kan avlägsna varenda spår av kroppsbehåring. Men jag kan inte ändra om själva byggstenarna: jag kommer aldrig kunna föda ett barn som bär mina gener utan att riskera att det ärver mina fula drag. Det här är det jag bär på. Sån här är jag.
 
Och då måste jag väl kanske enas med det, så när jag ser på mig själv så väljer jag att fokusera på det som jag tänker säger något om mig. De hemgjorda tatueringarna, de långa naglarna, min medusapiercing, formen på mina ögonbryn. Att jag alltid har blåmärken på knäna men aldrig minns vad som tillfogat mig dem. Knottbetten i ansiktet, för knotten älskar mig men jag låter inte det hålla mig ifrån landsbygden. Lång utväxt, slitet hår. Ärren på vänsterarmen som inte riktigt bleknat ännu men snart.
 
Det är sådan jag är. Inte ett midjemått eller en näsform. Min eventuella essens fångas i det som kommit till i mitt utseende, inte i hur jag egentligen ser ut.
Och för mig är det en tröst.