Klockan är 17.00. Simon sitter bredvid mig på gröngräset. Dagen började med chips framför en barnfilm, kattgos och tahinimackor, sedan missade jag min buss hem och träffade Simon istället. Som vanligt har vi inte brist på saker att prata om, vi fyller i varandras meningar och nickar instämmande till allt den andra säger. Vi pratar om känslorationalisering, mindfulness och om hur vi fungerar. Vi säger att känslor bara är känslor, att det gäller att aldrig döma sig själv för hårt. "Alla har bra och dåliga dagar", säger jag. "Och ibland har man en bra och dålig dag samtidigt" tillägger han.
Jag öppnar en Pepsi Max, tar tre klunkar och känner mig lugn inuti. Vi klarar det här, vi är bäst, och vi är båda två på väg uppåt i livet.
 
x
 
Klockan är 22.30. Människan jag ville prata med har försvunnit från chatten innan jag ens hann berätta hur ensam jag känner mig. Plötsligt loggar alla jag vill prata med ut exakt samtidigt, och ensamhetskänslan växer. Den sitter innanför revbenen, mellan mina lungor, och den känns så tung att jag får fysiskt ont. Jag skriver till människor jag sällan pratar med, människor jag vet alltid gör mig glad. När S loggar in ber jag honom berätta vad vi sa idag, påminna mig om det där jag inte kan tänka själv just nu.
Känslan minskar. Den avtar inte helt, och jag känner mig fortfarande ensammast i Sverige, men den går att kontrollera. Den kommer att gå över.
 
Varenda liten känsla är okej. Alltid. Alla känslor du skäms för, alla känslor du försöker gräva ner under lager-på-lager av leenden, alla känslor som du tycker att du överdriver - de är okej. De är faktiskt bara känslor. Känslor kan få en att må hemskt, men de kan inte skada en.
Jag klarar att hantera den här känslan av ensamhet, även om det inte känns så. Jag är stark nog. Jag får känna så här. Det är inte konstigt. Många människor känner sig ensamma under de här omständigheterna.
 
 
Det här är jag, och jag klarar av att ta hand om mig själv.
Ångest, ångest, ångest. I natt för du mig in i en Skypekonversation med min barndomsbästis. Hon och jag öppnar oss för varandra - jag vet inte vem som börjar vart men sådant spelar ingen roll när det gäller oss, vi är sammanflätande måendemässigt, vi hör ihop. Vi berättar om allt som gnager, identitetskriserna, ångesten, att våga lita på någon och att regrediera när en tror att någon övergivit en. Vi pratar om allt som var vi och allt som borde vara vi fortfarande, allt det där som bleknat lite med tiden men som fortfarande finns.
När jag säger till henne att det ska ordna sig för oss så tror jag på det själv.
Vill bara säga tack till varenda liten människa som funnits där för mig de senaste månaderna, genom ännu en ~*jobbig period*~.
Till de som hört av sig till mig mycket mer än vad jag har hört av mig till dem.
Till de som stannat uppe efter att de egentligen velat sova, för att trösta mig.
Till de som övertalat mig till att ses, trots att jag inte riktigt orkade.
Till de som oroat sig, brytt sig, skrivit till mig och sänt en massa pepp.
Till de som kramat mig när jag gråtit.
Till de som fått hantera vredesutbrott och arga rants.
Till de som inte fnissat åt mig när jag fått känsloutbrott out of the blue.
Till de som visat, gång på gång, att de är mina vänner.
Tack.
 
Nu är det inte december, januari eller februari längre. Nu är det en annan månad. En månad då jag får energi igen.
 
(OCH ska ta tag i bloggyn igen! Lovar, pepp pepp!)