HÄÄÄJ bloggy!!!
 
Jag är så himla glad för närvarande! Detta baseras på tre grejer:
1. Har sovit ut idag
2. Imorgon åker jag till Skåne vilket innebär att jag snart kommer få umgås med några av de viktigaste människorna i mitt liv
3. JAG HAR BÖRJAT PÅ ETT NYTT SKRIVPROJEKT! För en gångs skull vet jag exakt vad jag vill uppnå med den här berättelsen! Den kommer att handla om bl.a. att bli medberoende i psykisk ohälsa, uppbrott, exkompisar, social fobi, att få nya vänner, kärlek, självdestruktivitet vs self-care, instagramflöden och mitt absoluta favorittema: att vara besatt av nån. Har hittills inte kommit superlångt men SNART SÅ :)))
 
Längtar ihjäl mig efter mina kompisar, mest efter Yrsa och Beppe, vilket gör att jag åker tåg trots att jag verkligen misstror allt vad järnvägar heter under den här årstiden. När jag säger att jag ÅKER i morgon vill jag understryka att jag menar just "åker", inte att jag kommer fram. Det tror jag inte vi ska räkna med.
 
Vsg här är en bild på mig från Haag:
 
Haag var vackert, soligt, välkomnande och märkligt. Allt var så lugnt på något sätt, fyra dagar som kändes som tre veckor, för så blir det när man försöker fylla dagarna med allt som får en att känna livet i sig. Och livet kände jag minsann.
 
Jag har tröttnat på min favoritläsk, äntligen, jag har väntat i flera år. Vill återfödas som om jag vore... jag vet inte, fågel Fenix kanske, jag vill bara renas. Vill vara fri från allt som tynger mig. Ofta önskar jag att jag vore bättre på att meditera, yoga, köpa kristaller, rena luften med salvia. Det vore så skönt om jag kunde lura mig själv att må bra på andra sätt än genom flykt.
 
Någon dag kommer en halv miljon bilder hamna här. Bara så ni vet.
Just nu är jag rädd exakt hela tiden. Till och med för saker som jag aldrig tidigare varit rädd för, och saker som jag trodde att jag slutat vara rädd för. Anledningen? Jag ska till Haag nästa vecka.
 
Det näst läskigaste jag vet är nya saker. Det allra läskigaste är vetskapen om att jag aldrig vet vad som kommer att hända. Båda de här sakerna är... well, sådant man får räkna med när man ska till ett nytt land tillsammans med en kompis som man aldrig varit utomlands med tidigare. Speciellt när både man själv och kompisen fungerar ungefär likadant och man därför inte direkt kompletterar varann i konstiga situationer.
 
Missförstå mig rätt nu, jag ska utomlands med Lukas (som alla trogna läsare av den här bloggen kommer ihåg sedan 2014). Det finns ingen jag hellre hade åkt med; allt vi gör tillsammans blir ett äventyr, vi har aldrig tråkigt och varje gång vi misslyckas med något så skrattar vi. Lullu är GULD sällskap och vi kommer ha det jättehärligt så länge som jag inte går under bland alla nya saker och allt oförutsägbart.
 
Jag antar att ni tänker att det kanske inte handlar om Haag utan mer om ett extremt kontrollbehov? Äh, sluta känna er överlägsna nu, en normalintelligent tioåring hade kunnat lista ut det. Jag har redan nu panik inför att börja plugga på uni i höst, på nivån att jag nästan blev besviken när jag insåg att jag är behörig. Var ska jag bo, har någon tänkt på det? Tänk om ingen vill prata med mig? Vad kan man ha på sig? Tänk om alla mina gamla kompisar glömmer bort mig och får mycket coolare nya vänner medan jag blir superdeprimerad och därigenom missar alla chanser till social interaktion? Måste man gå med i en studentnation? Tänk om jag går vilse? Vad ska jag äta den första månaden? Blir det stelt ifall jag inte äter? Kommer jag ha råd? Tänk om jag inte beviljas CSN trots att jag verkligen borde göra det? 
 
Sådana saker slår mig konstant. Jag misstänker att jag har ett starkt neurotiskt arv, men vill inte outa de människor vars gener och konstanta oro smittat mig for lajf -- och det är okej, det är inte som att de gjort det med flit. Klart är iallafall att jag oroat mig sedan jag var gammal nog att känna något överhuvudtaget, på en nivå som många andra människor inte kan relatera till alls. Följande saker är ett axplock av det som kunde göra mig fullständigt skräckslagen innan jag ens börjat skolan; skällande hundar, äldre barn, att bli lämnad på dagis, att somna, att ha fula kläder, att släktingar skulle bli besvikna när jag inte ville leka med dockor, mörker, döden, att såra mina gosedjur, höjder, material som var för mjuka, Bröderna Lejonhjärta, att mina föräldrar skulle bli ledsna ifall jag var ledsen. Vissa av de här sakerna är jag inte rädd för längre, det är ett privilegium att vara vuxen och slippa press kring genusnormativa leksaker, men mycket kan jag fortfarande relatera till. Allt som oftast så känner jag mig som ett gummiband, utspänt av min ångest, när som helst kan det smälla.
 
I sådana här tider är det viktigt att påminna sig om att det finns saker man klarat av innan. Hallå, jag har flyttat förr. Jag har börjat nya utbildningar, jag har varit utomlands, jag har förlorat kompisar, jag har gått vilse, jag har börjat på nya jobb, jag har känt mig hundra procent fel. Och jag har varit lika rädd varje gång, vilket får mig att känna att jag ändå är ganska modig. Plus att det faktiskt finns saker jag inte är rädd för. Här är tio exempel:
 
TIO SAKER JAG INTE ÄR RÄDD FÖR
1. Katter
2. Övernaturliga saker
3. Reptiler och fågelspindlar
4. Barn
5. Att Lullu ska överge mig i Haag
6. Exotisk mat
7. Att somna
8. Naturen
9. Cancerframkallande ämnen i chips
10. Morden i Midsomer
 
Så, ja, jag överlever nog detta också. Typ.