Ibland är det snudd på omöjligt att avgöra ifall jag är ledsen eller likgiltig: det går inte att avgöra när sorgen beter sig som tomheten brukar göra, och när tomheten beter sig som om den vore sorg. Jag vet inte vad jag är ledsen över och framför allt vet jag att jag inte har någonting att vara ledsen över egentligen.
Men egentligen gills inte när jag tänker på att du frågade mig hur du kunde göra saker bättre för mig och jag gav dig ett uppriktigt svar, för du kan inte ha lyssnat och det är väl det som gör ondast egentligen, att jag trodde att du lyssnade men att du inte brydde dig alls. Just nu känns det inte som att någon borde lyssna på mig, det känns som att ingen borde bry sig om vad jag säger, jag känner mig osynligare än någonsin trots att jag vet att det inte stämmer. Du får mig att tänka så mycket elaka tankar om mig själv, den sortens tankar som egentligen går emot allt mitt förnuft och som jag gått i terapi i fem år för att lära mig att hantera. Å andra sidan hade vem som helst kunnat få mig att känna så här, så tro inte att du är unik.
 
I övermorgon ska Lullu och jag åka till Haag och bara ha det mysigt. Jag har kanske lite för stor tilltro till att den här resan ska lösa alla mina problem, men det är ju sådan jag är. Ironiskt nog har jag inte börjat packa än. Hade tänkt vara snygg på den här resan men jag har insett att jag inte vet hur människor klär sig i Haag.
Jag är alltid så rädd för vad andra ska tycka, det är lika bra att jag är ensam för då får jag iallafall definiera mig själv. Ensam är stark.
 
(Jag önskar att någon skulle säga att jag kan ringa när jag vill men det finns nog ingen jag skulle våga kontakta ändå, jag skäms varje gång.)
 
 
Och förlåt att jag är så ledsen jämt. Det är bara en fråga om dålig timing, jag lovar, snart är jag lycklig igen.

NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?
Jag vet faktiskt inte, i måndags kanske? I någon vecka har alla dagar känts exakt likadana, vilket förmodligen både beror på hjärtont och på förkylning. 

TRE SAKER DU AVSKYR
– Tvångsmässiga tankar på att det finns människor som tycker illa om mig. Typ mitt livs värsta grej? Jag kan köpa att man inte klickar med alla men att det finns människor som ogillar mig är faktiskt jobbigt. Jag VET ju att det inte är så farligt men det känns farligt ändå? Och för att inte tala om de människor som BRUKADE tycka om mig men som kanske inte gör det längre?
– Magont på grund av framtidsångest
– Att känna mig övergiven.

HUR VAR DU I SKOLAN?
Nu ska jag vara vidrigt ärlig på gränsen till självgod, jag vågar påstå att jag är superduktig på allt jag är intresserad av men rätt ointresserad av det jag inte gillar. Detta är något mina lärare sagt och inte något jag hittat på själv för att ha en bra undanflykt till varför jag inte har så bra betyg i matte.
Men! Skolan är förstås mycket mer än bara en plats att lära sig på, det är en plats att vara social på också! Senaste gången jag gick i skolan var jag en bra kompis, lätt att hänga med, socialt inbjudande, hjälpsam, rolig, allas extrasyrra och "en i gänget". Dessförinnan var jag klassens drop-in.

 

VAD BLIR DU STRESSAD AV?
Folk som inte lyssnar på mig, mina föräldrars stress (otroligt smittsam), när jag inte får svar i Messengerchatten av någon som jag vet mår väldigt dåligt, allt under punkten "tre saker du avskyr". Ett exempel på hur lättstressad jag är: När jag gick i samma klass som Beppe så blev jag otroligt stressad varje gång han var sen till lektioner, till lika delar därför att jag inte visste hur jag skulle hantera omvärlden utan honom och därför att jag till hundratio procent ser honom som mitt och endast mitt ansvar.

TRE SAKER DU ÄLSKAR:
– Själslig intimitet
– Hummus + Pepsi Max, den vinnande matkombinationen
– Sitcoms

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?
Jag tycker det är assvårt att föreställa mig att andra människor överhuvudtaget har åsikter om mig. Dessutom är jag rätt övertygad om att bilden jag sänder ut till andra helt beror på vilket humör jag är på, och det skiftar snabbt och ofta. Jag misstänker att jag kan upplevas som lite patroniserande, vilket är nåt jag försöker jobba bort. Men HOPPAS även att jag brukar uppfattas som varm, omtänksam, klok och vänlig. Tror även att det märks att jag är ostrukturerad och att jag tar saker lite som de kommer.

 

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?
Det beror också på vilket humör jag är på. Jag tror att jag kanske bryr mig lite för mycket om andra ibland, men även att jag maskerar min egen vilja i nån slags oombedd omtanke utan att vara medveten om det. Jag är rätt klok och jag vågar påstå att jag generellt är en bra lyssnare. Däremot är jag vårdslös och har riktigt dåligt minne, två saker som jag skäms över.

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:
När jag babblar på helt planlöst för att plötsligt inse att oj, det där kanske jag inte borde ha sagt. Det här går in i min vårdslöshet. Så klart MENAR jag aldrig att såra nån men det tenderar att bli så ändå eftersom jag inte är så filtrerad.

NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?
När jag får ögonkontakt med nån snygg på krogen och hen inte ser äcklad ut. Bubblare: när mina bästisar säger till mig hur babe-ig jag är.

 
VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?
Tanken på hur många gånger jag ringt Beppe när han varit försenad till lektioner. Minns inte när det började, kanske redan i september? Sedan blev det en viktig del i min veckorutin.

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?
Vad jag skulle passa som. Alltså, inom vilket yrke jag borde utbilda mig ifall jag vill ha ett yrke i framtiden. Hittills har jag kommit fram till exakt 0 jobb som skulle passa mig och som känns realistiska, men ingen kan anklaga mig för att inte ha tänkt på det.

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:
1. Framtiden
2. Packade killar som jag inte känner
3. Att inte vara bäst.

 

ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Sjuksköterska

SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:
Tarottant!!! Faktiskt!!! Synd att man inte är speciellt medial.

Just nu är jag rädd exakt hela tiden. Till och med för saker som jag aldrig tidigare varit rädd för, och saker som jag trodde att jag slutat vara rädd för. Anledningen? Jag ska till Haag nästa vecka.
 
Det näst läskigaste jag vet är nya saker. Det allra läskigaste är vetskapen om att jag aldrig vet vad som kommer att hända. Båda de här sakerna är... well, sådant man får räkna med när man ska till ett nytt land tillsammans med en kompis som man aldrig varit utomlands med tidigare. Speciellt när både man själv och kompisen fungerar ungefär likadant och man därför inte direkt kompletterar varann i konstiga situationer.
 
Missförstå mig rätt nu, jag ska utomlands med Lukas (som alla trogna läsare av den här bloggen kommer ihåg sedan 2014). Det finns ingen jag hellre hade åkt med; allt vi gör tillsammans blir ett äventyr, vi har aldrig tråkigt och varje gång vi misslyckas med något så skrattar vi. Lullu är GULD sällskap och vi kommer ha det jättehärligt så länge som jag inte går under bland alla nya saker och allt oförutsägbart.
 
Jag antar att ni tänker att det kanske inte handlar om Haag utan mer om ett extremt kontrollbehov? Äh, sluta känna er överlägsna nu, en normalintelligent tioåring hade kunnat lista ut det. Jag har redan nu panik inför att börja plugga på uni i höst, på nivån att jag nästan blev besviken när jag insåg att jag är behörig. Var ska jag bo, har någon tänkt på det? Tänk om ingen vill prata med mig? Vad kan man ha på sig? Tänk om alla mina gamla kompisar glömmer bort mig och får mycket coolare nya vänner medan jag blir superdeprimerad och därigenom missar alla chanser till social interaktion? Måste man gå med i en studentnation? Tänk om jag går vilse? Vad ska jag äta den första månaden? Blir det stelt ifall jag inte äter? Kommer jag ha råd? Tänk om jag inte beviljas CSN trots att jag verkligen borde göra det? 
 
Sådana saker slår mig konstant. Jag misstänker att jag har ett starkt neurotiskt arv, men vill inte outa de människor vars gener och konstanta oro smittat mig for lajf -- och det är okej, det är inte som att de gjort det med flit. Klart är iallafall att jag oroat mig sedan jag var gammal nog att känna något överhuvudtaget, på en nivå som många andra människor inte kan relatera till alls. Följande saker är ett axplock av det som kunde göra mig fullständigt skräckslagen innan jag ens börjat skolan; skällande hundar, äldre barn, att bli lämnad på dagis, att somna, att ha fula kläder, att släktingar skulle bli besvikna när jag inte ville leka med dockor, mörker, döden, att såra mina gosedjur, höjder, material som var för mjuka, Bröderna Lejonhjärta, att mina föräldrar skulle bli ledsna ifall jag var ledsen. Vissa av de här sakerna är jag inte rädd för längre, det är ett privilegium att vara vuxen och slippa press kring genusnormativa leksaker, men mycket kan jag fortfarande relatera till. Allt som oftast så känner jag mig som ett gummiband, utspänt av min ångest, när som helst kan det smälla.
 
I sådana här tider är det viktigt att påminna sig om att det finns saker man klarat av innan. Hallå, jag har flyttat förr. Jag har börjat nya utbildningar, jag har varit utomlands, jag har förlorat kompisar, jag har gått vilse, jag har börjat på nya jobb, jag har känt mig hundra procent fel. Och jag har varit lika rädd varje gång, vilket får mig att känna att jag ändå är ganska modig. Plus att det faktiskt finns saker jag inte är rädd för. Här är tio exempel:
 
TIO SAKER JAG INTE ÄR RÄDD FÖR
1. Katter
2. Övernaturliga saker
3. Reptiler och fågelspindlar
4. Barn
5. Att Lullu ska överge mig i Haag
6. Exotisk mat
7. Att somna
8. Naturen
9. Cancerframkallande ämnen i chips
10. Morden i Midsomer
 
Så, ja, jag överlever nog detta också. Typ.