(And if you don’t know that by now, then you don’t know me that well)
Igår var en bra dag.
Natten har varit hemsk och jag tror att den kommer att fortsätta vara det tills jag stupar.
En fördel med att gråta är att en blir trött av det, så förhoppningsvis somnar jag medan jag försöker välja vilken Netflixfilm jag vill se. Eller snarare, vilken som inte verkar så usel att jag byter efter fem minuter.
Jag är lite orolig över att mitt språk ska vara helt osammanhängande för tillfället, jag är för trött för det här, och alldeles för ledsen.
Men.
Det viktigaste.
Ibland blir jag ledsen. Det är inte världens undergång, det kommer inte skada mig. Ledsamhet är bara en känsla, den kan inte göra mig illa och den kommer att gå över.
Det är okej. Jag får vara superledsen ibland.
Lämnar en låt till er, och kommer kanske ta bort inlägget imorgon. Jag tycker inte om att ha publicerat saker i affekt, det klär mig inte - mitt språk försvinner, min humor försvinner och det blir framgooglingsbart. Vill helst inte att mina framtida arbetsgivare ska se mig nämna "Netflixfilm" och "superledsen" i samma blogginlägg - en vill ju inte framstå som lika tragisk som en är.
Natti.
Kommentera