Förra årets nyårslöfte var att leva vilt. Om jag lyckades? Jovars. För att vara en person som helst aldrig lämnar sängen/vanligtvis har med sig en pocketbok per enkel bussresa/aldrig dansat frivilligt i hela mitt liv så skulle jag vilja säga att jag var ett riktigt party animal förra året (som ni kanske redan förstått så är min partynivå i jämn takt med Jess Days, ni vet, hon i New Girl som är ungefär som jag kommer vara om tio år).
I år däremot tänker jag vara ordningsam! Detta kan förklaras med en enda omständighet: min konstanta ålderskris, som de av er som läst min blogg ett tag säkert känner igen. Jag är livrädd för att bli äldre, och en av de övervägande anledningarna till att jag fortfarande vågar åldras är att jag är ännu räddare för att inte göra det. Just för tillfället känns åldrande extra jobbigt eftersom jag, om 22 dagar, fyller tjugo år. Tjugo är en väldigt känslig ålder för mig, då jag inte längre kommer kunna bete mig pubertalt och ursäkta det med att det är åldern (trots att jag inte vuxit en centimeter sedan 2008). När jag tänker på vad jag baserade folks vuxenhet på som yngre, så minns jag att jag såg 20 som något slutgiltigt. "Då börjar vuxenlivet", tänkte jag.
När jag var liten såg jag vuxna som konsekventa och ordningsamma människor. Sådana där som visste var vantarna var, inte smygåt godis och som alltid var snälla och rättvisa. Jag tänkte även att alla mina egna brister (så som slarvighet, egocentrism, melodramatiska drag och en fallenhet för att föredra bokkaraktärer framför verkliga människor) förmodligen skulle ha försvunnit per automatik när jag var tjugo, eftersom jag då skulle ha blivit en Vuxen Människa.
Vad gäller mina mindre charmiga drag och deras utveckling de senaste tio åren kan vi säga så här: Egocentrismen är nog inte mer framträdande hos mig än hos de flesta andra i min ålder, min melodramatiska läggning får mig att framstå som mycket mer spännande än vad jag egentligen är och det finns faktiskt människor som är mer intressanta än bokkaraktärer (ja, mini-Mikkiz, jag lovar). Slarvigheten däremot har jag till mitt stora förtret inte lyckats tämja eller avdramatisera. Varenda städning hemma hos mig föregås av morranden från både mitt och mina föräldrars håll, i min säng ligger just nu minst åtta olika klädesplagg som jag inte orkat hänga in i garderoben och att dammsuga är det värsta jag vet.
Men i år, minsann! 2015 ska bli året då min gamla lågstadielärare ska skämmas över att hon någonsin kallade mig oordningsam, mina föräldrar ska gråta av stolthet varje gång de tittar in i mitt rum och jag ska bli känd som städandets Anna Skipper i min bekantskapskrets.
Inleder det med att rensa bland alla mina hämtade filer i datorn.
(Det kan ha varit så att jag skrev hela det här inlägget för att prokrastinera, men det behöver vi inte låtsas om!)
Gott nytt år, kära kompisar! Övergav datumet i rubriken eftersom jag insett att det får det att märkas mycket tydligare ifall jag missar att blogga i några veckor.
Kommentera