Det går inte så bra just nu, skulle en kunna säga. Känns som att alla lever spännande liv och typ flyttar till London/har coolt jobb/börjar fancy utbildning i Dalarna, och här sitter jag och lyssnar på Twin Peaks-introt medan jag äter mina lentilles rouges? Noll glamourfaktor, what so ever.
Fixar knappt att knyta skorna själv, har övergett planerna på skogsflytt, all energi har sinat och jag befinner mig för tillfället i något slags existensiellt vakuum. Vem är jag egentligen? Hur är min personlighet? Vad gillar jag för musik? Vilka är mina vänner? Varför klär jag mig som jag gör? När är det min tur att må bra och vara psykiskt välfungerande längre än två veckor i streck?
Nyss kom min tioåriga lillebror in på mitt rum och deklamerade att han minsann tänker börja jobba. Ni ser? ALLA i min omgivning har mer intressanta liv än vad jag har. Jag orkar inte ens se ett avsnitt Twin Peaks eftersom jag inte kan fokusera längre än tre minuter i sträck och precis nu skrek jag "DRA ÅT HELVETE DIN JÄVEL" till min sjuttonåriga bror som relativt oprovocerat fick agera slagpåse för allt mitt inneboende kaos.
Alla som säger att det är i tjugoårsåldern som livet är som bäst, kan ni bara dra åt helvete?
Ursäkta mängden frågetecken i det här inlägget, men hela jag känner mig som ett frågetecken just nu. Detta är min standardmin (a.k.a.: "vänta, va, är du också roligare än vad jag är?")
Kommentera