Jag är nog den i min vänkrets som tar absolut mest initiativ. Anordnar födelsedagsfikor, klassåterträffar och "vi har inte setts på flera veckor"-häng som om det inte fanns någon morgondag. Självklart har jag väldigt kul när jag gör det, eftersom jag älskar att träffa människor, och det brukar alltid vara uppskattat när jag arrar något mysigt. Samtidigt känner jag mig som världens tjatigaste och minst softa person när jag liksom jagar folk för att få besked om när de kan ses, när de vill ses och vad de kan tänka sig att göra.
Plus att jag inser, mer och mer, att nästan ingen av mina vänner tar egna initiativ till att fixa träffar med mig.
Jag lägger ner sjukt mycket tid på att styra upp saker, se till så att alla känner sig välkomna, påminna utan att tjata och får liksom typ INGET gensvar. Folk löser inte sätt för oss att umgås utan att jag tjatar. Vilket periodvis får mig att känna lite så här:
För att känna sig både tjatig, ouppskattad och klängig är liksom ingen idealisk känsla. Ibland blir det jobbigt på nivån att jag hamnar i något vi kan kalla ovälkommenkänsloprocess.
Stadie ett i ovälkommenprocessen: Självömkan. Jag låser in mig på mitt rum och skriksjunger med i halvsorgliga låtar. "It's not me you're dreaming of" känns där och då som de allra sannaste ord som någonsin yttrats, och jag känner mig precis så där ouppskattad som någon över huvud taget kan vara.
Stadie två i min ovälkommenkänsloprocess är vrede. Vilka fan tror de att de är, mina så kallade vänner? Som att jag är en slit-och-slängvara för dem, eller någon slags ungdomsgård som de kan gå till lite när de vill? "YOU NEVER LOVED ME, YOU WANTED TO OWN ME, YOUR TIME WILL COME, MY FRIEND" skriker jag hotfullt samtidigt som jag raderar samtliga kontakter på mobilen.
Stadie tre är självrannsakan. Vems fel är detta egentligen? Är det egentligen jag som borde ha gjort något annorlunda? Borde jag ha varit mindre tillmötesgående och låtit min vän ta mer initiativ från början? Eller borde jag kanske ha lägre krav? "Is it too much to ask for something more?" ekar i mitt huvud och jag känner för att vända upp och ner på mitt liv och byta personlighet helt.
Stadie fyra hinner aldrig komma, för precis då hör alltid någon av sig och vill ses/prata i telefon/skriva om viktiga saker (!!!) och hela ovälkommenprocessen kommer av sig abrupt. Lite skäms jag över mina tidigare extrema utbrott, men framför allt är jag nöjd och otroligt lättad över att vissa människor fortfarande kommer ihåg min existens. Allt känns mest "forever together" och som att vi är med i slutscenen på Fucking Åmål.
Och så förblir det tills nästa gång jag inser att ingen tar initiativ till att ses.
Kommentera