Tänk, så mycket tid jag lagt på att uppmuntra just KILLAR. Tänk vad jag peppat, varit positiv, stöttat, hjälpt, hyllat och funnits där för "skapande och kreativa" killar. Trott på dem, sagt åt dem att de kan och betett mig som att de är nästa Bob Dylan. Ursäktat dem när deras intressen kommit före mig. Lärt mig allt om svensk hiphop/tv-spel/punkens historia i hopp om att kanske få vara med, ifall jag bara vet tillräckligt mycket.
Framför allt: tänk, vad de inte stöttat mig tillbaka. Så lite gensvar jag fått när jag försökt dela med mig av det jag brinner för. Så lite stöd att jag till slut börjat tro att jag inte har några talanger.
Jag är nitton år gammal och står här utan fritidsintressen. Jag gör ingenting för jag är säker på att jag inte kommer vara bra nog ändå.
Bekräftelse betyder mer för mig än vad jag önskar att det gjorde, och på senaste har en tanke susat i mitt medvetande:
"Tänk om jag hade prioriterat de där sakerna jag älskade? Jag var inte bäst, men jag var helt okej, och jag mådde bra av att göra det. Tänk om någon av mina killkompisar uppmuntrat mig som jag uppmuntrade dem? Tänk om folk varit snabbare på att berömma än på att dissa? Då kanske jag hade varit riktigt bra nu, och framför allt, då kanske mitt liv hade känts mer meningsfullt."
1 kommentarer
Bea-Kristin
02 Dec 2014 12:59
Känner igen mig så himla mycket i det här. Så lätt att sätta sina egna intressen, vänner, sin egen musiksmak, i princip Allt åt sidan i en naiv förhoppning att en ska passa in bättre.
Det är fint att jag är jag och det är fint att du är du.
Kram på dig, snälla snälla Mikaelah.
Kommentera