Tänk att för två år sedan hade jag aldrig vågat bli arg över att någon svikit mig. Jag tog allt med en axelryckning, log extra stort för att dölja tårarna, tackade snarare än svor. Ville bara komma överens med alla oavsett vad jag var tvungen att göra, hur stora svek jag än var tvungen att ta. Vågade aldrig berätta för någon om vad som hänt av rädsla för att inte tas på allvar.
Idag däremot. Jag har klagat av mig hos sju åtta olika personer, sett ett youtubeklipp på en sjungande fågel ungefär fem gånger, engagerat minst tre personer i mina lidanden och nu ska jag tröstäta pasta.
Jag behöver bara konfrontera personen, sedan kan jag kanske gå vidare med mitt liv och hantera konflikter på ett sansat och moget sätt.
Jag är världens bästa. Här är en bild på mig tillsammans med Pelle (katten) och Axel (den andra människan).
Kommentera