Jag lärde mig att läsa i samma veva som jag fyllde fem år (mina föräldrar hade försökt introducera mig för det tidigare, men jag spjärnade emot). Jag är väldigt glad över att de aldrig gav upp, för jag tror att min läskunnighet är den bästa present jag någonsin fått.
Ärligt talat finns det ingenting som jag är lika beroende av som att läsa. Från att jag läste min första Fembok våren 2000 har jag varit helt fast i bokträsket - det var inte bara "som att en ny värld öppnade sig", vilket är klyschigt men sant, utan även som att jag fann min grej. Jag har alltid haft ett intresse för språk, jag gillade att hitta på berättelser och älskade att rimma, och när jag kom igång med själva läsandet visade det sig att jag var väldigt bra på att läsa fort också. När jag gick i ettan hade jag läst ut två Harry Potter-böcker utan hjälp, förutom med uttal ("pappa, hur uttalas Dursley?"), jag behövde aldrig öva på en enda läsläxa och varenda rast var fylld av böcker som jag smusslade med mig ut. När jag gick i lågstadiet hade jag avverkat Sofies Värld, Utvandrarserien och Vävarnas barn utan att egentligen ha den insyn en behöver för att få en helhetsbild - men ack, som jag älskade dem!
Mina klasskompisar förstod inte hur bokstäverna kunde betyda så mycket för mig. På ett sätt fascinerades de av mig, jag som satt där med mina tjocka kapitelböcker och aldrig ens försökte vara en del av deras lekar, men främst tror jag att de tyckte att jag var märklig. Jag var lillgammal och socialt klumpig, utan ett intresse att vara med på deras villkor, och jag avvek ganska mycket från normen om hur en skulle underordna sig. I böckerna fann jag modet att vara mig själv. Jag fick försvinna en stund, komma tillbaka när känslorna lagt sig lite, och aldrig någonsin blev jag ifrågasatt eller stämplad som konstig av någon karaktär i boken jag läste.
Jag har vuxit upp med Roald Dahl och älskar många av hans böcker, men en karaktär jag alltid var lite extra svag för var Matilda. Ni har väl alla läst berättelsen om Matilda? Matilda som bor med sina hemska föräldrar och sin hemska storebror, som är ett bokläsningsgeni och som med hjälp av övernaturliga krafter ställer upp på de människor hon älskar? Jag relaterade så starkt till Matilda. Inte för att jag hade elaka föräldrar eller så, utan för att Matilda och jag båda hade böckerna som våra största passioner. Även om Matilda var en protagonist med extremt överdrivna förtjänster, vilket jag visste om redan från att jag först läste den, så var hon min fiktiva själsfrände. Hon var min vän. Genom att hon hittade vänner i boken, så kunde jag fortsätta hoppas på att själv få vänner en dag. Älskade, älskade Matilda, jag får en klump i halsen av att tänka på hur viktig du var för att jag skulle kunna acceptera mig själv.
Förutom att Matilda betytt mycket för mig genom att visa att det är okej att älska böcker, så visar hon för alla världens ensamma barn att det inte är fel på dem. Matilda är väldigt, väldigt ensam under sina första fem år på jorden. Ändå tvivlar vi aldrig på att hon förtjänar ett bättre liv. Vi vet alla att Matilda är en fantastisk person, att alla som är elaka mot henne är dumma i huvudet, att Matilda helt inte har hittat rätt plats i livet ännu. Precis som varenda ensam tredjeklasselev som läser för mycket, lider av blygsel, pratar för högt, har läs- och skrivsvårigheter, inte äger en iPhone eller vad som än ligger till grund för att just hen ses som konstig.
Matilda kommer alltid finnas där för att säga till oss att det är okej att vara som en är.
Kommentera