Läser i min dagbok från 2008. Slås av hur ledsen och ensam jag verkade vara då, och vill ta upp mini-Mikkiz i mitt knä för en stor peppkram (och lite modetips). Men det som slår mig mest: JAG VAR JU MIG GANSKA LIK? Visst, lite pretto, lite töntig, i stort behov av att lära mig att en aldrig ska börja meningar med "och" eller "men", men jag var verkligen som nu, fast omognare. Lite som en Tentacool, dvs mitt högstadiejag, som vid level 30 utvecklas till Tentacruel, även känt som mitt gymnasiejag.
2008 var jag jättekär för första gången, och det förhållandet skapade exakt samma mönster som nästan alla mina förhållanden har följt sedan dess: mitt hjärta tillföll en kille som ibland struntade i mig. Ibland sa han att jag var det finaste han visste och ibland betedde han sig som att vi var världens bästa vänner - det var helt enkelt en väldigt instabil relation.
I augusti 2008 skrev jag så här:
"Har insett det nu. Hur dum får man vara? Klart att han aldrig älskade mig. Klart att han spelade teater hela tiden. Han hade alltid folk vid sidan av. Jag borde ha insett att han varit med henne, henne och henne också. Vad sa du till dom? Körde du på det där 'jag älskar det där och det där med dig' på dom också, eller kom det med mig?
Över två månader sen nu. Erkänn att du ljög hela tiden. Jag var inte ett dugg speciell. Du skulle ha tagit vilken tjej som helst ifall hon visade lite intresse för dig.
Och ja, delvis får man väl skylla sig själv. För att jag vägrade lyssna när ni sa 'nej, Mikaelah, han kommer bara såra dig igen' gång på gång. Men den här gången trodde jag verkligen på att det skulle gå bra. Att det skulle bli nåt betydelsefullt. För du sa att du aldrig ljuger. Du lovade att inte lämna mig, minns du? Nej. Om man talar sanning behöver man inte anstränga sig för att komma ihåg vad man sagt.
Men samtidigt så får du mig så lycklig att du är svår att tacka nej till. Med dig mår jag bäst i världen. Det är utan dig som allt rasar samman.
Minns du mitt Så nära får ingen gå? Så som jag brukade säga när jag var på väg att avslöja för mycket. Då du sa 'jag får' och kramade mig. Från och med nu så får du inte det längre. För om jag älskar dig kan jag förlora dig."
Sorgligt nog har jag tänkt sådana här saker minst en gång per år ända sedan dess. Men vad fan, nästa år ska jag skapa ett nytt mönster av trygga och stabila hångelrelationer! Lovar!
Och så kan ni få ett litet utdrag till, något som sammanfattade hur det var att vara jättekär i någon när en ville hångla och båda hade emofrisyr:
Kommentera