RAVEKOMMISSIONEN

Först vill jag säga att jag nästan aldrig blir våldsam när jag är arg. Inte ens verbalt. Hade (så klart, jag var ett konstigt barn) perioder i mellanstadiet då jag hamnade i en del... hrm... handgripligheter, so to say. Inte mer än vad som ändå skulle kunna anses vara normalt, men definitivt mest av de av oss som definierades som "tjejer".

Det kulminerade i att jag sparkade en klasskamrat på smalbenet när hon skrek "emojävel" efter killen jag hade en crush på i sexan, och sedan dess har jag nästan aldrig brukat våld. Örfilade en kille i åttan när han kastade vattenballonger på mig, och det är nog den enda överreaktion som jag kan minnas.

Men det innebär verkligen inte att jag inte blir arg. Bara att jag löser det på lite mer sansade sätt nu för tiden.

 

I sjuan brukade jag försöka ta ut min ilska i glädje istället. Det kunde ju ha funkat bra, och det låter fint - men ledde mest till att jag tog ut ilskan självdestruktivt, vilket definitivt sög.

I åttan körde jag drama all the way. Hade någon gjort mig illa skulle ALLA veta det, och det med besked! När en kille tog en tjej mellan benen mot hennes vilja så slog jag honom på kuken. No regrets.

I nian var det min emocoreblogg som räddade mig. Med tanke på hur mycket jag hatade min klass mot slutet så står jag i evig tacksamhetsskuld till de stackare som ändå fortsatte besöka min blogg i hopp om att finna något intressant.

I gymnasiet lärde jag mig att härda ut. Om en ska vara krass så hade detta kunnat vara låten om mitt gymnasieliv. Allt var ganska uselt, men en vänjde sig. (Om jag inte alltid fått de mildaste rollerna, eftersom jag - till skillnad från vad en kan tro - är otroligt diplomatisk, så kanske jag hade kunnat få utlopp för min vrede på teaterlektionerna också).

 

Och nu då? Jo, istället för att skriva okvädesord över Facebookchatten till någon som skadat mitt *bräckliga konstnärsego* så tar jag ut det genom att skriva negativa saker om personen till mina bästa vänner samt klaga ut hos mamma över att folk nu för tiden inte uppskattar mina skämt.

Och ja, det funkar ganska bra. (FÖRLÅT MIG FÖR ATT DU HAR DÅLIG HUMOR OCH INTE FÖRSTÅR MITT KONSTNÄRSSKAP, HOPPAS DU FLYTTAR TILL AUSTRALIEN OCH INAKTIVERAR FACEBOOK, DIN RÄPA)