Den vanligaste anledningen till att människor i min närmaste omgivning driver med mig är att jag är en s.k. "drama queen". Vissa människor, typ terapeuter av alla de slag, tycker inte att sådana skämt är så roliga. Att det är dumt att folk i min omgivning driver med mina känslor, när ett av mina värsta problem är att jag har svårt att validera mig själv. Jag tror att det är en överlevnadsstrategi om en vill vara min vän.
Jag har liksom inte riktigt tagit upp detta i den här bloggen, inte helt rakt på sak iallafall. Har bäddat in det lite. Gjort humor av det, förklarat det med hjälp av GIFs, refererat till det som "en period" och försökt få er att gilla mig innan jag släpper bomben. Men nu sitter jag här och lyssnar på Something I Can Never Have, och plötsligt känner jag ett behov av att berätta alltihop. Kanske tar jag bort detta imorgon, kanske gör jag det inte. Vi får se hur privat det blir, helt enkelt.
Jag är instabil. Jag är impulsiv. Jag är självcentrerad. Jag saknar förmågan att reglera mina känslor. Jag växlar mellan en grandios självbild och självhat. Mina tankar och mina känslor kan inte riktigt samarbeta. De människor som står mig närmast är också de jag hatar med mest intensitet. Ledsen-jag och glad-jag är två helt olika personer i alla avseenden. Jag försöker mer vara som folk vill ha mig än som jag är. Min ångest är en apa på axeln, en dödskalleapa som inte verkar så skräckinjagande men som bits ca hela tiden. Jag behöver bekräftelse som andra behöver syre. Affektiva svängningar är mitt normaltillstånd. Jag älskar orimligt mycket, och orimligt många, men vågar aldrig öppna mig för folk för varenda gång jag gjort det har de lämnat. Varje gång någon blir lite irriterad på mig drabbas jag av massiv ångest. Jag hetsäter och kan inte kontrollera pengar. När jag är stressad blir jag dissociativ. Jag gör uppenbart dåliga grejer för att sabba för mig själv. Jag kommer aldrig någonsin till skott med något. Ibland tror jag att jag är förföljd av personer från mitt förflutna. Jag vill så mycket, men vågar aldrig försöka av risk för att ingen tror att jag kommer att lyckas. Periodvis blir jag jättedeprimerad, och vissa dagar varierar jag mellan dödslängtan och eufori inom loppet av en halvtimme. Jag är rädd för ungefär tusen olika saker som inte går att undvika. Hela min skoltid sedan åttan har präglats av skolk, i perioder då jag alternerat mellan att inte kunna ta mig hemifrån och att ha tusen andra saker för mig som jag prioriterade högre. Så här har mitt liv sett ut, hela min tonårstid.
Mina problem är jobbiga, tabubelagda, pinsamma problem. Det jag lider av är inte en depression. Ganska ofta önskar jag att det vore det - depressioner tar folk på allvar, lärare vet hur de ska behandla deprimerade elever och depression anses sällan vara en del av någons personlighet. Mina problem är inte något som kan lösas genom medicinering, och jag är så trött på att få höra "om du inte vore så instabil vore du ju inte dig själv" för hur charmiga och roliga mina labila drag än kan framstå som så genererar de mig mycket ångest. Exempel:
"Åh, nu gråter jag pga en katt igen. Eller så gråter jag inte alls pga katten, utan pga något helt annat som jag inte kunnat kanalisera tidigare idag."
"Någon är trevlig mot mig! Bäst att jag tar reda på allt om hen inför vårt framtida bröllop!"
"Min pappa är sur på mig för att jag inte tvättat. Jag är helt värdelös och borde aldrig mer lämna sängen."
"Jag försöker förklara vad jag känner för mina vänner. De skrattar åt mig. Jag låtsas skratta med men i hemlighet planerar jag att aldrig mer prata med dem."
Detta är alltså underdriftsversionen av hur mina känslor funkar. Minst en av de här grejerna händer varje dag, oftast flera. Det tär, och inte bara på mig, utan också på min familj och mina bästa vänner. Jag är liksom världens minst svartsjuka person om jag vet att personen jag gillar (även platoniskt) tycker om mig OCH någon annan. Det är när jag får för mig att jag blivit ersatt som jag gör bedrövligt idiotiska saker. Sådant som jag liksom önskar att jag slapp utsätta alla för.
Det är väl egentligen det jag vill ha, som jag aldrig kan få. Stabiliteten. Det där normala tonårslivet. Känslan av att passa in, att ha en vänkrets där en inte är det exotiska inslaget utan helt och hållet vardag. Ett stabilt familjeliv där mina familjemedlemmar inte behöver anpassa sig efter mig i allt. Relationer som inte bygger på min desperation efter att finna själsfränder. Ork att plugga, jobba, ta mig vidare och kanske någon gång bete mig vuxet.
Men det kommer inte bli så. Inte utan den terapi som vuxenpsykiatrin nästan säkert kommer att neka mig eftersom jag anses vara "för välfungerande".
Jag misstänker att de av er som orkade läsa igenom det här förstår vad jag menar när jag säger att jag inte alls är välfungerande.
Ridå.
Kommentera