Min bästis.
 
Jag har lite ångest inför att välja bara en bästis att skriva om. Jag har så många fina vänner som jag verkligen vill blogga om. Så många som jag tycker om och älskar att hänga med. Jag är beviset på att det inte är antingen "många ytliga" eller "få djupa" vänskaper, jag har alla sorters relationer och jag hatar att behöva värdera relationer olika för att de ser olika ut.
Men.
Om mina småbröder frågar: "Vem är din bästis? Du får bara säga en!" så svarar jag alltid att det är Neo.
 
Neo och jag lärde känna varandra 2008 genom en annan av mina bästa vänner. Vi var i en kyrka tillsammans och gjorde pizza, och jag tror jag föll pladask när hon hade världens snyggaste skor och dessutom dränkte sin pizza i ananas.
Vi har gått igenom allt möjligt tillsammans. Tröstat varandra, skrattat tillsammans, hatat samma personer, utforskat klädstilar, hållit hand på bio, ätit Coop-kakor, skapat storslagna planer, spenderat tre timmar på att skriva om låttitlar till saker i stil med "Leende guldbruna Neo", dygnat, sovit över i en kyrka, lyssnat på all möjlig musik, levt livet.
Bråkat däremot har vi bara gjort en gång, några månader in på vår vänskap. Efter en vecka blev vi sams igen och sedan dess har vi varit mer eller mindre oskiljaktiga.
Jag kan ärligt talat inte tänka mig en tonårstid utan Neo. Jag vet inte vem jag vore idag ifall det inte hade varit för personen jag mötte den där fredagen i april för sex år sedan. Hon och jag hör ihop, och pratar jag inte tillräckligt mycket med henne på en dag så känner jag mig tom. Ibland beskriver jag henne som min livspartner, för det känns lite så.
Vi har något bättre än dem, vänskap som vår har aldrig funnits någon gång.
 
 
(Och ja, Lukas lyckades jag få in på en bild där också. Så bra är jag på att visa EN bästis)
 

Kommentera

Publiceras ej