Och så var gymnasiet slut. Jag lyssnar på Organismen och försöker ta in vem jag blivit. Försöker se det som att jag blivit fri, men jag känner mig ärligt talat mer fångad än någonsin där jag går vilse mellan valmöjligheter.
Varför skulle jag vilja bestämma över min framtid nu?
Hade någon frågat femåriga Mikaelah så hade hon vetat att jag skulle bli lärare.
Hade någon frågat tioåriga Mikaelah så hade hon vetat att jag skulle bli regissör.
Hade någon frågat femtonåriga Mikaelah så hade hon vetat att jag skulle bli kurator.
Kanske var mina tidigare drömmar mest en produkt av hur jag ville bli när jag blev äldre, men jag vill fortfarande alltihop. Jag är bara rädd att krafterna ska ta slut mitt i, och att jag ska säcka ihop totalt.
Jag är väldigt medveten om mina bra och dåliga sidor, det är sådant som åratal i samtalsterapi gör, och jag vet vilka talanger jag har. Jag vet att jag skriver tillräckligt bra för journalisthögskolan, men jag vet också att jag inte är tillräckligt bra på att tävla. Jag kan inte bli privatdetektiv, delfinskötare eller nästa Marilyn Monroe. Jag har tusentals saker som jag borde vilja bli, men jag kan inte förmå mig till att ens låtsas vara intresserad av litteraturvetenskap eller socionomprogrammet.
Jag ville ju bara leva lite. Älska, bli älskad, känna vinden i mitt hår och veta att jag aldrig mer kommer kunna bli tvingad till något. För första gången på många år, kanske någonsin, hade jag tänkt mig att jag skulle få känna mig fri.
Varför är det så jävla svårt?
Och varför har jag så lätt att bli slav under min egen ångest?
Kommentera