Det är som att ni raderat mig ur era liv. Ni hör inte av er, ni föreslår aldrig att vi ska ses, ni pratar knappt med mig när vi springer på varandra.
Ni var inte där när jag behövde er, när jag bad er om hjälp, när jag sträckte mina armar mot er i hopp om att ni skulle bära mig lite genom kaoset - och inte är det för att jag inte ställt upp tillbaka. Jag har gjort ALLT för er, älskat er otroligt högt, och vad har jag fått för respons? Obefintlig.
Jag har många fina vänner som jag värderar otroligt högt, men ändå svider hålet efter vår relation fortfarande. Kanske för att jag trodde att det här skulle vara tjockare än vatten, jag vet inte, men det jag däremot vet är att jag inte förlåtit det här. Det finns en risk att jag aldrig kommer att göra det - för att jag ska kunna förlåta att ni övergav mig när jag behövde er som mest skulle jag nämligen behöva höra ett "förlåt". Jag tvivlar på att ni förstår vad ni gjort, eller att ni bryr er tillräckligt om mig för att se utanför era egna boxar om hur en ska vara.
Ni har försökt få det till att det är jag som ställt mig utanför frivilligt, när ni aldrig gav mig valet att få vara med på samma villkor.
Kommentera