RAVEKOMMISSIONEN

Jag har redan ångest över min skiftning angående rubriknamn, men samtidigt behövde jag blogga igen idag och inget är mer förvirrande än två blogginlägg med samma namn.

 

Med detta sagt återgår vi till min fråga.

När jag i natt insåg att Lukas inte har ett mellannamn så kändes världen plötsligt lite trasig. För att citera Sofijah: "ett hjärta har krossats, kanske inte lyckas bli helt". Jag grät min kudde sjöblöt efter insikten i att det finns människor utan mellannamn.

Imorse var det dags igen. Ännu en människa i min omgivning är mellannamnslös, och hen propagerade EMOT vikten av mellannamn! Mitt hjärta fylldes till bredden av motstridiga känslor: vrede, sorg och viss kämpaglöd. Mellannamn är ju livets efterrätt! (jag vet att många tycker att barnbarn är livets efterrätt - en konspiration av människor med barnbarn men inga mellannamn)

Det huvudsakliga syftet med att få småbröder? MELLANNAMNEN. Förvisso fick jag aldrig besluta mellannamnen (mina föräldrar och min äldsta lillebror valde), men ändå! När jag får barn kommer det i huvudsak vara för att få namnge dem. Undrar om det finns en övre gräns på hur många förnamn en får ge sitt barn? Minst nio ska min unge ha iallafall.