Många av er såg nog att jag skulle göra ett inlägg där jag beskrev de som kommenterat en facebookstatus, i bästa Bilddagboksanda. Här kommer beskrivningar av de fjorton vänner som anmälde sig! (Och om du också blir sugen på att beskrivas nu så är det bara att kommentera, jag har ändå inget liv)
Nu kör vi!
 
***********************************************************************
 
 
Lama och jag började prata på bilddagboken år 2009, eftersom hon var bekant med min dåvarande partner. På den tiden var hon vegetarian, hade rödblont hår och diskuterade julmust med mig. Vi delar en passion för Pepsi och vänsterpolitik, men hennes förkärlek till koreansk musik kan jag dessvärre inte ansluta mig till. Hon har en lillebror som gillar te, och en gång skrev jag en dikt om detta, som även inkluderade att vi borde fara till London tillsammans.
Lama gillar mopsar väldigt mycket, så när vi träffades år 2012 började hon gråta när en gullig mops dök upp på gatan. Mina föräldrar blev ganska imponerade av henne när de träffade henne i förbifarten, eftersom hon utstrålade pondus och ansvar.
Hon är även vegan och straight edge, samt mer crust än din average modebloggare.
 
 
 
Calle kom in i mitt liv som ett yrväder med ett höganäskrus kring halsen när vi började i samma klass i augusti för tre år sedan. Han verkade timid och beskedlig, så jag satte mig bredvid honom och skrev "you lost the game" på hans papper, men eftersom han aldrig hört talats om The Game så tolkade han det som ett hot. Lektionen efter det hade vi teaterlektion och skulle presentera varandra för klassen, och då blev vi vänner på riktigt.
Nu för tiden tycker Calle om mig, han brukar kalla mig för sin soulmate och älskar mig trots att jag är dramadrottningen. Hans kärlek till mig är dock ingenting jämfört med hans kärlek till gamla svenska såpoperor, så som Tre Kronor och Rederiet (förolämpa ALDRIG Pilla Frisk inför Calle).
Han introducerade mig för Natalia Kills och oroar sig för mig när jag är vårdslös.
 
 
 
Sanna och jag möttes på intagningsproven i nian, och det jag minns från den händelsen är hennes magiska, lockiga fluffhår. Det fick mig att gilla henne utan att hon behövde säga mer än hej. Sanna är även personen som lärde mig vägen mellan Katedralskolan och busshållplatsen, något som jag är henne evigt tacksam för. Därtill har vi varit allierade mot alla "gingers have no souls"-skämt som vår klasskamrat Anton levererat, eftersom Sanna är rödhårig och min blekning av svart hår gav ett liknande resultat.
Sanna är den sortens vän alla drömmer om att ha. Hon är världens roligaste, en grym lyssnare, socialt pinsam, ser ut som en modell och hatar samma personer som jag gör (ofta med mer frenesi än vad jag kan uppbåda). Om du är ett gammalt ragg till mig som vill få till det med min kompis för att göra mig svartsjuk, så ragga inte på Sanna. Hon är nämligen svår att imponera på.
Hon fick det bästa studentpåhänget någonsin av mig, men det var väldigt internt, så ni skulle inte förstå.
 
 
 
Freja har varit min vän sedan tretton år tillbaka, vilket innebär att jag förmodligen hade kvar några mjölktänder när vår vänskap påbörjades. Vi har gjort nästan allt tillsammans: gått på lågstadiediscon, börjat tjuvröka, dejtat killar, ljugit om vart vi ska, städat hennes mammas torp efter fester, smygit ut på natten... Däremot flyttade hon till Jönköping för ett år sedan, och dit följde jag dessvärre inte med.
Ibland känns det lite tomt när jag tänker på att Freja flyttat, men då tröstar jag mig med att våra pappor är kompisar och att vår vänskap därför rimligtvis bör överleva detta också. Väldigt många människor har förväxlat oss genom åren, förmodligen för att vi såg likadana ut och betedde oss nästan likadant. Vi hade i princip samma betyg i åttan och nian, vilket vi misstänker beror på att vissa lärare helt enkelt inte såg skillnad på oss.
Hon är numera icke-rökare, men jag kommer alltid kalla henne för Stjernsyster ändå.
 
 
 
Nils träffade jag genom estet. Mitt första intryck av honom var att han verkade jättesnäll och allergisk mot allt, två fördomar som jag snabbt fick bekräftade. Han var även min baldejt på studentbalen, vilket var lite bökigt när jag skulle köpa biljetter och inte visste vad Nils INTE var allergisk emot, men vi hade en bra kväll tillsammans utan allergiska reaktioner. Han är precis lika snäll som han ser ut, och vänster ( = love at first political discussion).
Nils och jag hade kunnat utgöra en estet-Gossip Girl eftersom vi har sådan koll på allt som händer i estetklasserna, men vi är lite för snälla för att sprida det vidare. Däremot är vi inte för snälla för att argumentera emot oinsatta människor på Twitter, något vi gjort gemensamt ett antal gånger med gott resultat.
Han dricker inte alkohol, tål inte stenfrukter och är otroligt smart, men utan att bli dryg.
 
 
 
Neo har alla redan hört talats om, eftersom jag skrivit världens gulligaste blogginlägg om henne för inte alltför länge sedan. Vi träffades i samband med ananaspizza och i början av vår relation somnade hon under ett elpiano. Hon och jag hade ett osunt förhållande till Coopkakor under hela 2008, och frånsett en vecka i september för sex år sedan så har vi aldrig varit osams.
Neo gillar inte min musiksmak, men jag har svårt att komma på andra saker vi är oense om. Hon inspirerar mig till att bränna BH:n och köper Pepsi Max åt mig när jag är för sjuk för att gå utanför ytterdörren. Allt som oftast önskar jag att min framtida partner ska bli som Neo, för i så fall har jag absolut inget att klaga på.
Hon försvarar mig från en farlig omvärld och följer med mig på alla äventyr.
 
 
 
Lukas och jag möttes på sommarlovet innan gymnasiet, och om jag ska vara ärlig tyckte jag att han var ganska läskig då. Han bjöd på folköl och barkis, skrattade extremt högt och sjöng i ett band iförd klänning och hockeyhjälm. Lukas första minne av mig är att jag pratade om att majs smakar som sockrad lök, något jag fortfarande står bakom till hundra procent. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, Lukas har blivit xvx och nu är vi förlovade.
Lukas är det bästa som finns när en är ledsen, för han lyssnar och sänder emojis, och han klankar aldrig ner på svensk hiphop. Ibland brukar jag kapa hans Snapchat och sända bilder till hela hans kontaktlista. Vi har redan bestämt vad våra barn ska heta och enats om att bo på schlätta för alltid. Lukas motsvarar alla mina krav på en fästman, inklusive att nästan alla tycks veta vem han är. Dessutom är Lukas med i diverse band, för han är en mångsysslare, och sådant är ju alltid trevligt.
Han och jag kan skratta åt exakt vad som helst, för livet är trots allt ett stall.
 
 
 
Emma lärde jag känna medan hon fortfarande nickade popseks på bilddagboken. Vi var båda popare, så vi fann varandra fort och sände Broder Daniel-citat och silverstjärnor till varandra. Emma är den största tefantast jag någonsin mött, och hon äger ett pandagosedjur som jag döpte till E-type av oklar anledning.
Emma och Lukas brukade gå i samma klass, vilket är ett tecken på hur liten världen är. Jag blir lite imponerad när jag tänker på att jag känt henne under hela hennes och hennes pojkväns förhållande, eftersom det känns som att de varit tillsammans för evigt. Emma och jag har tagit jättemånga bilder tillsammans, och en gång drömde hon en väldigt oanständig dröm om mig. Hon publicerade drömmen i sin helhet i sin EC-blogg, så om ni har tråkigt kan ni försöka hitta den.
Hon och jag springer sällan in i varandra numera, inte ens i rulltrappor, vilket brukade vara vår grej under 2010.
 
 
 
Vincent är ungefär två meter lång och minst lika snäll. Första gången vi hade kontakt var han tretton år gammal och vi gifte oss på Facebook efter fem minuters telefonsamtal. Han och Freja har känt varandra i ungefär hela sina liv, så vår vänskap uppstod relativt naturligt, men trots att vi har mycket bra saker gemensamt så är vi helt värdelösa på att hålla kontakten nu för tiden.
Vincent gillar katter, är nykterist och bor i Tidaholm. När jag missade den vanliga bussen till Katedral och fick ta 200-bussen istället så brukade jag träffa honom. Han är även feminist och antirasist, vilket är två väldigt viktiga värderingar enligt mig. En gång var vi på en nyårsfest dit en full kille kom och kallade honom Lincent, vilket än idag kan få mig att skratta. Sist vi sågs hade han köpt jättefula byxor, så jag hoppas att han bytte dem sedan.
Han är jättemysig att krama eftersom han är så lång.
 
 
 
Ashley och jag blev bekanta via Emocore år 2010. Under en period tyckte hon inte om mig, vilket jag förstår fullt ut, men nu tror jag att hon gör det igen. Det började slå gnistor mellan oss under en fest på juldagen, då vi tillsammans med Simon skapade utkastet till en film som ska heta "... och så kom Ashley". Sedan dess har vi upplevt många konstiga saker tillsammans, men med hennes stöd överlever en det mesta.
Ashley är vegan, tatuerad och smart. En gång hittade jag henne under en säng, det var ganska roligt. När vi pratar med varandra över internet gnäller vi mest, men in real life är vi oftast på samma glädjenivå som två golden retrievers. Enligt Simons profetia kommer Ashley och jag att bli tillsammans i framtiden, men jag tror inte riktigt på den, för den säger också att Gotland är heroinets paradis.
Hon är betydligt bättre än jag på att bygga kojor, och på det mesta annat också.
 
 
 
Emma var livrädd för mig när vi började i samma klass, efter att jag nämnde att min väns pappa byggt en bunker in case of zombieapokalyps. Sedan blev vi båda bäst i världen på att reta Anton, och med gemensamma styrkor lyckades vi driva honom till vansinne allt som oftast. Vi hade även en fanclub för religionläraren, och brukade titta på Erasure-musikvideos under mattelektioner, så ur zombiediskussionen kom en vacker vänskap.
Emma är en sjukt imponerande människa på ungefär tusen olika sätt. Hon är jättebra att prata med och har en avslappnad inställning till relationer på ett sätt som jag önskar att jag också hade. Därtill är hon väldigt självständig och utstrålar kompetens, med en cynisk världssyn som krossat mitt hjärta några gånger. Hon är feminist och nihilistiskt liberal, och när hon säger mitt namn blir jag alldeles varm i bröstet, även om det är med en suckande ton.
Hon är en person som jag hoppas min framtida dotter tar efter, minus liberalismen.
 
 
 
Matilda var mitt största fan på bilddagboken för ett antal år sedan, men numera är nog jag hennes fan istället eftersom well, det är hon som står på scen nu. Hon och jag har känt varandra så länge att vi har sett varandra under de mest pinsamma perioderna, men så här efteråt kan vi skratta åt det. Ett guldkorn från den här tiden är "Läggning? Andrésexuell", något jag fortfarande fnissar åt när jag tänker på det.
Matildas och min vänskap borde egentligen sammanfattas i bilder, för vi har upplevt mycket konstigheter tillsammans, men det är svårt att sätta ord på det mesta. Jag önskar att jag träffade henne oftare, för mellan varje möte hinner det alltid hända ungefär nio miljoner viktiga grejer som jag skulle vilja diskutera med henne.
Hon kallas för Tildz, men jag är osäker på om någon annan än jag kallar henne det.
 
 
 
Axel är en vänlig själ som under vårt första möte yttrade orden "det är punk att vara sig själv". Det visade sig att han inte alls var så PMA som han lät utan bara hade sinne för sarkasm. Han är galet rolig att prata med, och snäll fast han hatar rökning. Något ganska häftigt är att människor i min omgivning pratat om Axel långt innan vi träffades, men jag kopplade ändå inte att det var samma person förrän efter ett bra tag.
Axel och jag har väldigt konstiga saker gemensamt, han har en katt som är döpt efter Henrik Schyffert och bryr sig bara om musik (en fördom om musiker som han själv konfirmerat). Han instämmer även med mina kusiner i att jag är lik Jess i New Girl, något jag inte är odelat smickrad av. Han spelar i diverse fantastiska band, bland annat Min Mammas Klimax, bandet vars namn fick mig upprörd långt innan jag ens hört talas om Axel.
Han brukar påpeka att jag är kort, då blir jag provocerad.
 
 
 
Simon och jag lärde känna varandra när jag sov hos honom efter en estetfest, vi såg på en film med Owen Wilson och efter en halvtimme var det som att vi alltid varit vänner. Han är även min storebror, en titel som ingen annan någonsin gjort sig förtjänt av. Han har tagit hand om mig i diverse tveksamma situationer och dessutom stått ut med att jag tagit idiotiska beslut, vilket ger honom en guldmedalj allra minst.
Simons lägenhet på Valhallagatan är att betrakta som mitt andra hem, men jag får fortfarande lite ångest av att gå ut på hans balkong av väldigt interna anledningar. Han är galet lätt att leva med och otroligt lätt att älska, vilket fick alla att tro att vi var tillsammans i början av året. Sovplats, skoluppgifter, samtal - Simon har fixat det. I framtiden kommer Simon förmodligen ha en hiphopkarriär, och då måste ni köpa hans skivor, för han är ju ändå min bror.
Han har fått epitet Kramgurun av min vän Moa, och nästa år ska vi på Emmaboda igen.
 
 
 
Cornelis var en av de allra första jag lärde känna när jag började på estet. Vi bondade asbra eftersom han också varit emo och också pratade helt ogenerat om exakt allting. När vi var på estetmaskerad i ettan var han och Anna Jansson utklädda till fjortisar, ett minne som etsat sig fast i min hjärna för alltid - geniala utklädnader i all sin enkelhet. Redan då var Corris roligast på festen och gav ordet "partylejon" ett ansikte, för en fest utan honom är en tråkig fest.
Cornelis bodde i Göteborg tills han var fem, men av hans dialekt att döma borde han ha flyttat därifrån för max två månader sedan. Han var även klassens fashionista, med en garderob som skulle kunna göra vem som helst avundsjuk. Dessutom är han stört rolig och jag misstänker att jag är skyldig honom ca 743 cigaretter, eftersom han inte är typen som för statistik över vem han lånar ut cigg till.
Han gjorde därtill en solodans som fick mig att gråta flera gånger.
 
 
 
Rasmus är ett kapitel för sig, världens snällaste person inpaketerat i långt hår och fylliga läppar. I början av gymnasiet var han den absolut tystaste människa en kan tänka sig, och jag har faktiskt inte ett enda minne av honom från höstterminen i ettan, men stegvis förändrades min bild av honom. Så här efter tre år tillsammans kan jag säga att Rasmus är ett socialt geni av rang.
Rasmus har beskrivits som klassens toffel, men jag är inte benägen att hålla med. Tofflor kan inte göra te, hålla hemligheter, kramas, hitta på roliga smeknamn, busringa, analysera kärleksproblem och låna ut cigg. Dessutom är de inte alls lika mysiga som Mismus. Det finns saker om mig som bara han känner till, vilket är lite obehagligt men helt okej ändå. Jag vet ju att han kan tiga om det.
Han äger även en osynlig ren, men det är inget vi talar högt om.

2 kommentarer

Gud

02 Aug 2014 00:18

Hahhahhaha ååååh tycker om dig mer än bara "tycker om", du är rätt jävla asbra faktiskt. Pussssss

Svar: Ahmen vad bra, då passar vi ju ihop! PUSSEN
Mikaela Gunnarsson

Emma

02 Aug 2014 00:32

Tycker vi borde springa in i varandra oftare. Saknar det liksom.

Svar: Jag instämmer, vi får börja åka mer rulltrappa!
Mikaela Gunnarsson

Kommentera

Publiceras ej