Till alla som inte har mina vänner så vill jag säga en sak, nämligen: jag beklagar verkligen sorgen.
Att ha någon som kan sitta och vrida och vända på ens problem tills man mår bättre (som Beppe), någon som vill resa 30 mil för att hänga (som Karna), någon som lånar ut alla sina streamingsajter eftersom man är ledsen (som Yrsa), någon som hjälper en med ett överlevnadskit för perioder av svärta (som Valentine) eller någon som försöker tvinga en till vårdcentralen (som Alicia) kan vara avgörande när någonting stort och viktigt i ens liv precis slagits i tusen bitar.
Jag har skrivit så mycket idag, ni anar inte, men ingenting blir bra för jag säger ingenting egentligen. Jag blir så otroligt saklig av chocken. Allt är känslobefriat och närmast kliniskt, som om jag vore en läkare på vårdcentralen som skrev i min journal om mitt tillstånd. Men jag är inte en läkare, jag är en imploderad tonårstjej som råkar vara i tjugofemårsåldern och jag SKRIKER. Om och om igen skriker jag, fast man måste vara otroligt lyhörd för att höra skriken. Ifall man inte lyssnar så noga så låter det mest som att jag viskar att jag är smått nedstämd eftersom någon krossat mitt hjärta litegrann.
Och ja, så kan man också se det. Men mina vänner hör att jag skriker.
Idag är jag förstörd, men jag lovar: Så fort som jag är frisk ska jag ta över världen, vänta bara.
Kommentera