Ångest, ångest, ångest. I natt för du mig in i en Skypekonversation med min barndomsbästis. Hon och jag öppnar oss för varandra - jag vet inte vem som börjar vart men sådant spelar ingen roll när det gäller oss, vi är sammanflätande måendemässigt, vi hör ihop. Vi berättar om allt som gnager, identitetskriserna, ångesten, att våga lita på någon och att regrediera när en tror att någon övergivit en. Vi pratar om allt som var vi och allt som borde vara vi fortfarande, allt det där som bleknat lite med tiden men som fortfarande finns.
När jag säger till henne att det ska ordna sig för oss så tror jag på det själv.
Kommentera