Klockan är 17.00. Simon sitter bredvid mig på gröngräset. Dagen började med chips framför en barnfilm, kattgos och tahinimackor, sedan missade jag min buss hem och träffade Simon istället. Som vanligt har vi inte brist på saker att prata om, vi fyller i varandras meningar och nickar instämmande till allt den andra säger. Vi pratar om känslorationalisering, mindfulness och om hur vi fungerar. Vi säger att känslor bara är känslor, att det gäller att aldrig döma sig själv för hårt. "Alla har bra och dåliga dagar", säger jag. "Och ibland har man en bra och dålig dag samtidigt" tillägger han.
Jag öppnar en Pepsi Max, tar tre klunkar och känner mig lugn inuti. Vi klarar det här, vi är bäst, och vi är båda två på väg uppåt i livet.
x
Klockan är 22.30. Människan jag ville prata med har försvunnit från chatten innan jag ens hann berätta hur ensam jag känner mig. Plötsligt loggar alla jag vill prata med ut exakt samtidigt, och ensamhetskänslan växer. Den sitter innanför revbenen, mellan mina lungor, och den känns så tung att jag får fysiskt ont. Jag skriver till människor jag sällan pratar med, människor jag vet alltid gör mig glad. När Simon loggar in ber jag honom berätta vad vi sa idag, påminna mig om det där jag inte kan tänka själv just nu.
Känslan minskar. Den avtar inte helt, och jag känner mig fortfarande ensammast i Sverige, men den går att kontrollera. Den kommer att gå över.
Varenda liten känsla är okej. Alltid. Alla känslor du skäms för, alla känslor du försöker gräva ner under lager-på-lager av leenden, alla känslor som du tycker att du överdriver - de är okej. De är faktiskt bara känslor. Känslor kan få en att må hemskt, men de kan inte skada en.
Jag klarar att hantera den här känslan av ensamhet, även om det inte känns så. Jag är stark nog. Jag får känna så här. Det är inte konstigt. Många människor känner sig ensamma under de här omständigheterna.
Det här är jag, och jag klarar av att ta hand om mig själv.
Kommentera