Det är konstigt, det där med kroppar. Vi går runt med dem hela våra liv, det går inte att byta ut dem, men ändå är det förbryllande få som känner sig som ett med sitt yttre, få som inte på något sätt försöker förändra det de fötts in i. Oavsett hur fel kroppen känns så kan jag inte fly ur den. Kanske är det därför som det är så vanligt att hata sin kropp?
Min kropp: ja. Den är. Hur den ser ut spelar egentligen ingen roll, jag tror inte att jag hade tänkt annorlunda ifall jag sett annorlunda ut, men för transparensens skull: den är kort. Den är knubbig. Den är knottrig och blek och oproportionerlig. Framför allt: det var många år sedan den kändes som min, ifall den någonsin gjorde det.
Jag har aldrig varit vän med min kropp. Den har alltid varit för otymplig och långsam, min grovmotoriska klumpighet har rimmat illa med min rappa personlighet. I fjärde klass minns jag att jag kände mig för lång och för kantig, i nionde klass kände jag mig för kort och för kurvig. Aldrig var jag i fas med någon annans utveckling. Hår under armarna, mellan benen, till och med fjun på smalbenen. Alltid först. Först med att börja växa, först med att sluta växa, först med bröst, först med mens. Som att jag inte redan kände mig som en alien när ingen någonsin orkade lyssna på det jag pratade om.
Kanske var det därför som jag fastnade för att självskada som tolvåring -- min kropp var en del av det jag skämdes över, en del av det som fick mig att känna att andra människor inte tyckte om mig.
Så här halva livet senare så har jag övergivit varje tanke på att min kropp bidrar till den ensamhet jag stundtals känner. Dels för att alla känner sig ensamma mellan varven, dels för att min kropp är så himla normal. Jag är inte ensam om kraftiga lår eller utstående öron eller stora bröst eller pappersblek hud eller keratosis pilaris, ens i min bekantskapskrets. Jag har den normigaste normkropp man kan tänka sig, och JAG tycker att min kropp är dålig, trots att samhället säger till mig att jag är helt okej (även om jag vore att föredra med större rumpa och rakare näsa, men det är petitesser i sammanhanget). Jag går på släktkalas och är rädd att någon ska notera att jag gått upp två kilo, jag lär känna nya vänner och oroar mig för att de ska tycka att jag är för ful för att få umgås med dem, jag går till ICA i smutsigt hår och skäms inför den obrydda kassörskan.
Så klart finns det tusen saker man kan göra åt sitt utseendebaserade självhat. Jag kan operera om mig, jag kan lära mig allt om countoring, jag kan göra bröstförminskning, jag kan träna, jag kan kämpa för att bli thicc, jag kan kämpa för att bli smal, jag kan lägga tusen miljarder kronor och timmar på hudvård, jag kan avlägsna varenda spår av kroppsbehåring. Men jag kan inte ändra om själva byggstenarna: jag kommer aldrig kunna föda ett barn som bär mina gener utan att riskera att det ärver mina fula drag. Det här är det jag bär på. Sån här är jag.
Och då måste jag väl kanske enas med det, så när jag ser på mig själv så väljer jag att fokusera på det som jag tänker säger något om mig. De hemgjorda tatueringarna, de långa naglarna, min medusapiercing, formen på mina ögonbryn. Att jag alltid har blåmärken på knäna men aldrig minns vad som tillfogat mig dem. Knottbetten i ansiktet, för knotten älskar mig men jag låter inte det hålla mig ifrån landsbygden. Lång utväxt, slitet hår. Ärren på vänsterarmen som inte riktigt bleknat ännu men snart.
Det är sådan jag är. Inte ett midjemått eller en näsform. Min eventuella essens fångas i det som kommit till i mitt utseende, inte i hur jag egentligen ser ut.
Och för mig är det en tröst.
Kommentera