Jag har gråtit tre dagar i rad nu.
Först började jag gråta när jag läste om Greta, en femtonåring som gett upp hoppet om politikernas syn på klimatfrågan och som därför börjat skolstrejka utanför riksdagen. För om de vuxna inte tar hennes framtid på allvar så gör inte hon heller det. Jag grät för att jag blev inspirerad, stolt och samtidigt fullständigt livrädd, grät för att en femtonåring egentligen inte ska behöva oroa sig över planetens undergång.
Sedan grät jag ännu mer när jag googlade upp henne, läste tidningsartiklarna om hennes diagnos, där hennes mamma Malena Ernman beskriver att elvaåriga Greta haft det mycket jobbigare än man borde behöva ha det som elvaåring. Jag grät för att jag förstod, för att jag minns exakt hur det var att vara elva och att känna sig vilsen i livet. Och jag grät för att Greta inte lät det jobbiga segra.
Jag grät dagen efter när jag såg att Greta fått sällskap i sin skolstrejk. Jag grät av glädje när jag såg bilder av Greta på Jonas Sjöstedts, Jens Holms och Stefan Sundströms twitterkonton. Jag grät av skuldkänslor när jag tog en cigg. Allra mest grät jag när jag såg högertwitter skriva elaka saker om Greta. Jag grät över att folk blev så himla arga över att hon missar tre skolveckor när hon ändå understimuleras i skolbänken. Jag grät över att det är hemskt att vara särbegåvad ifall det inte förvaltas rätt, jag grät över att tjejer med aspergers sällan får rätt stöd, jag grät över att jorden är på väg mot en katastrof och att det inte finns någonting jag som individ kan göra.
Idag grät jag vid tanken på att det finns människor jag känner, människor jag älskar, som inte tänker rösta på någonting. För att inget parti håller med dem till hundra procent. Kanske är det dagens identitetspolitiska klimat som speglar av sig, jag vet inte, men jag vill påpeka två saker för er:
Ett: Det kommer aldrig finnas något parti som man håller med till hundra procent. Ifall man inte startar ett själv, alltså, men det är jobbigt att göra en budget och dessutom hinner du inte nu.
Två: Det finns människor i vår riksdag som inte tror på klimathotet. De kommer alltså inte göra ett skit för att rädda det som räddas kan av Tellus. De tror kanske att marknaden reglerar sig själv, inte vet jag, eller så fullkomligt HATAR de sina barn och barnbarn. Det är de enda anledningar jag kan förstå.
Så snälla, älskade medmänniskor, jag ber er sällan om jättemycket och jag VET att alla får rösta på vad de vill, men om ni står och väger: rösta för Greta.
Vi vet ju att hon har rätt.
